När polisen flyttar bort och Arbetsförmedlingen lägger ned sitt kontor i en redan utsatt förort blir signalen att samhället lämnar spelfältet öppet för destruktiva krafter. När vi tillåter det sviker vi lokalbefolkningen och drar undan mattan för de insatser som görs för att bryta utanförskap och skapa inkludering. DN skriver om ”flykten från förorten” bl.a. här.

Hur myndigheter och andra samhällsrepresentanter agerar spelar roll för att understödja eller, tyvärr, motverka de goda insatser som faktiskt görs för att bryta utanförskapet i utsatta stadsdelar.

Eller, annorlunda uttryckt: Kommunens stadsplaneringsinsatser för att få fler kvinnor att tryggt kunna röra sig i det lokala centrumet utan rädsla för ”sedlighetspoliser” kommer inte att förslå om polisen på orten samtidigt stänger igen eller inte förmår upprätthålla tryggheten i området.

I majoritet drev Liberalerna i Stockholms stadshus igenom att flytta ut åtta förvaltningar och bolag till ytterstadsområdena. Det handlade om att skapa underlag för handel, service och att öka antalet människor som rör sig i centrum och därmed öka tryggheten. Med ökad dagbefolkning finns ökat underlag för service som en bankomat, en lunchrestaurang eller ett Apotek. Det handlar också om att skicka signalen att det svenska samhället är närvarande, att platsen är viktig. Att hela staden är delar av Stockholm. Detta arbete tycks tyvärr stanna av med den rödgrönrosa majoriteten i Stadshuset.

Jag har som Liberalernas gruppledare i Stockholm riktat skarpa krav mot regeringen att flytta fler statliga myndigheter till Stockholms ytterstadsområden. En lista på tänkbara lokaliseringar publicerades i DN och min partikollega Erik Ullenhag ställde Alice Bah Kuhnke (MP) mot väggen för beslutet att stoppa Diskrimineringsombudsmannens planerade flytt till Järva. Ett beslut som Alice Bah Kuhnke då försvarade med att hon inte ville ”peka med hela handen”.

Men det går för regeringen att påverka hur samhällets utposter, som myndigheter men också servicekontor, placeras så att de finns kvar i områden där deras sociala betydelse är stor. Då måste man dock aktivt sätta ner foten kring myndigheters lokalisering, som i myndigheternas regleringsbrev. Här skrev jag i SvD om detta.

Frågan om samhällets representation även i utsatta områden är viktig och det är i allra högsta grad en politisk fråga. Att samhället genom myndigheterna och förvaltningar drar sig tillbaka eller avstår från att verka på utsatta platser utan att de ansvariga politikerna anser att det är deras bord är smått skandalöst.

1 kommentar »

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s