heder

Under sommaren har vänsterns förhållande till hedersproblematiken i det svenska samhället debatterats. Kvinnor i segregerade förorter har slagit larm och berättat om sina upplevelser. Men enligt ledande vänsterpartister har att erkänna deras historier varit att svika den antirasistiska (och den socialistiska) kampen: ”Att peka ut förorten och en enskild religion ökar (den) splittringen”, skrev Christina Höj Larsen, Aron Etzler och Rossana Dinamarca i Aftonbladet den 3 juli. Kritiken lät inte vänta på sig. Bl a Gulan Avci och Tina Acketoft gick i svaromål.

Tyvärr var det inte en nyhet för mig att vänstern har svårt att stå upp för människors rätt att fredas från hedersvåld, även om det naturligtvis finns röster inom partiet, inte minst i Stockholm, som kämpar mot partiledningens syn. Jag blev dock förvånad att blindheten inför hedersförtrycket är så stark.

Enögdheten visade sig i höstas här i Stockholms stadshus när den rödgrönrosa majoriteten ville avslå en ansökan om stöd från socialnämnden till föreningen GAPF, Glöm aldrig Pela och Fadime, som kämpar mot hedersrelaterat våld och förtryck. Efter att bl a Folkpartiet riktat stark kritik mot detta ändrade man sig och GAPF fick stöd.

Ett problem är att ingen idag vet hur många unga i Stockholm som berörs. 2009 tog jag och dåvarande socialborgarrådet Ulf Kristersson (M) initiativ till en undersökning av just detta. Den visade bland annat att omkring 3 000 tonårsflickor i Stockholm lever med så allvarliga hedersrelaterade livsbegränsningar, att de kränker flickornas rättigheter och bryter mot svensk lag. Undersökningen ledde till flera åtgärder. Bland annat skapades Origo, ett gemensamt resurscentrum som är ett samarbete mellan kommunerna i Stockholms län, polisen och landstinget och som gör ett väldigt viktigt arbete.

Men 2009 är ett par år sedan nu. Det är dags att göra om undersökningen, och det är dags att ta fram ett program för arbetet mot hedersvåldet. I synnerhet i ljuset av utvecklingen i vissa stadsdelar där patriarkala och förtryckande normer verkar vara i färd med att slå djupare rötter. Generella policies om jämställdhet måste kopplas till konkreta initiativ med aktuell statistik som grund. Arbetet mot hedersrelaterat våld ställer särskilda krav på kunskap och kan inte omedelbart sorteras in under det generella arbetet mot våld i nära relationer, som vänstern ofta hävdar.

Folkpartiet har därför motionerat i kommunfullmäktige om att ta fram ett program mot hedersvåld. Igår behandlades vår motion i utbildningsnämnden. Döm om min förvåning när både S, MP och V i utbildningsnämnden lät ärendet passera utan att stödja vårt förslag. Den enda kommentar som fälldes från majoriteten kom från Fi, som i sitt uttalande verkade mena att eftersom ordet jämställdhet är så flitigt omnämnt i stadens styrdokument, så behövs inte ett program mot hedersförtryck. Eftersom de rödgrönrosa i allmänhet prioriterar jämställdhet högt, och är i färd med att inrätta sitt råd för mänskliga rättigheter, behövs inte kampen trappas upp för ett samhälle fritt från hedersvåld, var kontentan. Feministiskt initiativ räknar ord, men verkar inte vara beredd att se och bekämpa de konkreta hot mot jämställda värden som finns i Stockholms stadsdelar. Det är inte det minsta feministiskt.

Nu ska vår motion behandlas i kommunstyrelsen och sedan i kommunfullmäktige. Jag ser fram emot debatten om hur vi lokalpolitiker i Stockholm kan agera motvärn mot de övergrepp som flickor och pojkar utsätts för i hederns namn. Då hoppas jag att S, MP och V inte sitter tysta.

1 kommentar »

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s