Igår medverkade jag i SVT med anledning av att socialnämnden antog en strategi mot våldsbejakande extremism.

Ansatsen att vilja ta fram en sådan strategi är lovvärd. Det finns också saker i strategin som är bra, till exempel skrivningar om samverkan och utbildning. Tillsammans med mina partikamrater Birgitta Ohlsson, Joar Forssell och Isabel Smedberg Palmqvist har jag själv lyft liknande tankar. Det är viktigt att vi tidigt upptäcker personer som är på väg in i radikala miljöer.

Men på det hela taget har strategin stora brister. Den beskriver hur personer som återvänder från strider utomlands ska få hjälp med bostad och försörjning, men säger inget om de brott som dessa personer kan ha begått. Vi kan inte ha positiv särbehandling för jihadister, och vi kan definitivt inte ignorera eller trivialisera deras gärningar.

Men socialborgarrådet Ewa Larsson (MP) slår ifrån sig. Hon menar att socialtjänsten bara bör ha fokus på det sociala. Man ska inte bry sig om vilka handlingar personerna har begått.

Självklart är det polisens och rättsväsendets sak att utreda brott. Men det hindrar inte att det finns ett samarbete mellan polis och socialtjänst, eller att socialtjänsten kan agera när misstanke om brott föreligger.

Ta socialtjänstens arbete med utsatta barn. Vid misstanke om att ett barn varit utsatt för brott gör socialtjänsten självklart alltid en bedömning om en polisanmälan ska göras. Stockholm har ett barnahus där polis, åklagare, socialtjänst och sjukvård sitter under samma tak, så att ett barn som blivit utsatt för våld ska kunna komma till ett ställe, träffa samma personer och inte behöva upprepa sin berättelse gång på gång. Ett sådant arbetssätt torde vara omöjligt om det ska råda vattentäta skott mellan socialtjänst och övriga myndigheter.

Majoriteten verkar dessutom ha ytterst svårt att förstå att de brott som IS begår – folkmord, brott mot mänskligheten, krigsförbrytelser – är extremt speciella. Sverige har, liksom alla andra medlemmar i världssamfundet, en oavvislig plikt, enligt folkrätten, att förhindra och lagföra dessa brott, oavsett var någonstans de begås. Ingen offentlig tjänsteman kan se mellan fingrarna. Alla måste hjälpas åt.

Läser man strategins text om det så kallade ”efterperspektivet” noga talar den om två grupper: de som vill lämna en våldsbejakande extremistisk gruppering, och de som kommer hem från strider utomlands. Dessa två grupper är inte identiska. I det första fallet finns det en motivation att förändra sitt liv till det bättre. I det andra fallet är detta inte alls säkert, snarare tvärtom.

Jag vill vara tydlig med att personer som vill göra den svåra resan ur en extrem miljö ska få samhällets stöd på vägen. Detta kräver ett helhetsgrepp om personens situation. De måste få träffa personer som har gjort samma resa som de, och deras anhöriga måste få hjälp att stötta dem på vägen. Här kan säkert Stockholms stad göra mer än idag. Inte heller här kan man dock bortse från de brott som eventuellt har begåtts. Ånger ger inte immunitet.

Men att säga att personer ska kunna åka iväg och strida utomlands och sen kunna komma tillbaka och påräkna samhällets stöd, utan att det nödvändigtvis finns en motivation att förändra sitt liv, och utan att man ska behöva sona sina brott, det är ett moraliskt haveri.

Vad säger de tusentals stockholmare som känner människor som flyr, hotas eller i vissa fall dödats av IS våld? Vad skickar denna strategi för signal till dem?

Låt mig till sist säga att debatten har kommit att handla väldigt mycket om just IS, eftersom vi har en situation där många unga svenskar åker ner och slåss för dem, och eftersom den brottslighet som IS begår är ohygglig.

Vi får inte glömma bort att det finns andra våldsbejakande extremistiska miljöer också, och att både autonoma och rasideologiska grupperingar är verksamma i Stockholm. Det finns mycket att göra för att bekämpa även dessa tendenser. Detta är dock ett perspektiv som i stor utsträckning saknas i strategin.

Det kloka hade varit att ta till sig av kritiken, att inse att strategin i dagsläget inte håller, och att arbeta om den. Istället har man nu hastat igenom den. Så har man behandlat ett extremt angeläget ämne på ett oerhört klumpigt sätt.

2 Comments »

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s