Äldreborgarrådet Clara Lindblom (V) kommer inte att vara ordförande i äldrenämnden. Detta beslut riskerar att splittra ansvaret för politiken och skapa ännu större avstånd mellan Stockholms invånare och borgarråden.

Stockholms stad har nio borgarråd i majoritet (ett mer än under tidigare majoritet). Vart och ett av dessa har specifika områden kopplade till sitt uppdrag. Om man t ex är skolborgarråd så är man ”föredragningsskyldig” i kommunstyrelsen för t ex utbildningsnämnden. Varje borgarråd i majoritet har en rotel, d v s ett kansli med politiska tillsatta tjänstemän, som skriver fram ärendena. Stockholm har därmed en betydligt starkare och tydligare politisk styrning än många andra kommuner. Det är glasklart att t ex skolborgarrådet är ansvarigt för det som sker i utbildningsnämnden.

I Nationalencyklopedin beskrivs borgarrådens status så här: ”Majoritetspartiet eller majoritetsblocket innehar alla borgarrådsposter med rotelansvar, s.k. styrande borgarråd, som även är ordförande i de viktigaste nämnderna under respektive rotel.”

Det är inte så konstigt, eftersom det tidigare har varit fullständigt självklart att borgarråden ska vara ordförande i de tunga nämnder de ansvarar för. Faktum är att i reglementet för borgarrådsberedningen och borgarråden står det under 4 §: ”Kommunstyrelsen beslutar om fördelningen av föredragningsskyldigheten (rotelindelningen) mellan borgarråden. Det sker med iakttagande av kommunfullmäktiges val av ordförande i nämnder och styrelser.” Detta visar på den nära koppling som man har tänkt sig ska finnas mellan föredragningsansvar och ordförandeskapet för nämnden.

I och med maktskiftet i Stockholm håller detta nu på att luckras upp. Att Vänsterpartiet låter borgarråd slippa undan sitt ansvar genom att låta andra partikamrater ta sig an ordförandeskapet i de nämnder som de är föredragande borgarråd för. Därmed splittras också ansvaret. Det blir svårare för medborgare och media att ställa borgarrådet till svars eftersom hon kan hänvisa besvärliga frågor till ordföranden för nämnden.

Stockholms politiker är relativt okända bland allmänheten. Medborgarna har svårt att känna igen politikerna, än mindre skapa sig en relation till dem. Borgarrådsskapet ger dock en viss möjlighet att skapa en sådan relation. Det bygger dock på att medborgarna faktiskt tror att man som borgarråd har något att säga till om. Ett borgarråd som inte ens sitter i den nämnd vars frågor hon ansvarar för blir lätt bara en symbol, inget annat.

Jag undrar vad uppdelningen beror på. Saknar borgarrådet intresse för sina frågor, eller varför tar hon inte ledarskapet i sin nämnd?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s