I Svenska Dagbladet de senaste dagarna har äldreborgarrådet Clara Lindblom (V) och jag debatterat äldreomsorgen. Clara Lindblom betraktar valfriheten som ett problem och vill avskaffa LOV, lagen om valfrihetssystem. För mig är valfriheten inget problem, så länge vi ser till att alla utförare håller en hög kvalitet.

De allra flesta privata utförare i Stockholms stad gör ett professionellt och uppskattat arbete. De äldre anger i klart högre utsträckning att de är nöjda med tillgängligheten, inflytandet och informationen inom den privata hemtjänsten än inom den kommunala, enligt Stockholms stads brukarundersökning. Jag säger inte detta för att nedvärdera stadens verksamheter, utan för att visa på något som är självklart för oss liberaler, nämligen att konkurrens och mångfald tenderar att leda till bättre resultat.

Vi ser också att 92 procent av brukarna i hemtjänsten känner till valfriheten, vilket får betraktas som ett gott betyg. Jag tror att vi kan göra ännu mer för att underlätta för de äldre att fatta informerade val, genom en bättre webbtjänst och djupare vägledning över telefon.

Jag vill se frågan om valfrihet ur den enskilda brukarens perspektiv. Är det så att äldre som har valt ett privat hemtjänstföretag enligt LOV är missnöjda? Är det så att de vantrivs med den privata hemtjänsten och längtar till den kommunala? När man lyssnar på Clara Lindblom så verkar det inte vara av omsorg för de äldre som hon vill ställa tuffare krav på utförarna. Det verkar mer handla om att få bort de privata företagen.

I min replik ställde jag en enkel fråga till Clara Lindblom: kommer ni att göra det möjligt för äldre att välja servicehus utanför den egna stadsdelen? Det ville hon tyvärr inte svara på.

Att Vänsterpartiet inte kan säga att äldre ska kunna flytta till ett servicehus utanför den egna stadsdelen visar på vilket oerhört mentalt motstånd som finns i det partiet mot att låta individer välja själva. Motståndet manifesteras inte bara i hatet mot privata alternativ utan också i en motvilja mot att individer, och inte politiker, fattar de avgörande besluten i livet.

Vi fortsätter att vara individer hela livet. Våra livsval och våra intressen måste fortsätta att respekteras även när vi blir äldre. Valfrihet handlar inte bara om att välja utförare, utan framför allt om att påverka verksamhetens innehåll.

Jag vill lyfta fram några av de många saker vi i Folkpartiet vill göra för att ge de äldre större makt över sitt vardagsliv. Vi vill att alla äldre som får insatser från staden ska erbjudas att skriva under ett ”leva livet-kontrakt”, där staden åtar sig att respektera brukarens intressen och livsstil. Äldre ska alltid kunna få välja på flera olika måltider, och kunna komma ut på promenader och aktiviteter. Just aktiviteter och utevistelser är ett område som inte får tillräckligt bra betyg i brukarundersökningen, och där måste vi bli bättre.

Det borde bli möjligt för nära vänner att bo granne på äldreboendet, eftersom många äldre har mist sin livskamrat. Och de äldreboenden som ännu inte har bredband måste få detta, eftersom ny teknik är en viktig del av livet för allt fler äldre.

Politik är konsten att gå från vision till verklighet. Jag är orolig för att de kommande fyra åren kommer att innebära vackra ord och förenklade lösningar, medan reformer som skulle kunna ge äldre ökad egenmakt uteblir.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s