Ekonomin betyder allt

Jag är inte ekonom och tycker att ekonomiska teorier är ganska trist. Livet som kommunalpolitiker har dock lärt mig att ekonomi är allt. En god ekonomi och du kan uträtta underverk, en dålig ekonomi och du åstadkommer mycket litet. Därför är skickligt hushållande med pengarna avgörande i en kommun och på nationell nivå. Därvidlag skiljer sig politiken ganska lite från hushållsekonomin.

Det kanske mest oroande just nu är de rödgrönas nonchalanta inställning till pengar. Det finns ingen utgift som är så betydelselös att den inte måste bekostas av skattebetalarna. Värst är naturligtvis Miljöpartiet och Vänsterpartiet och dessa partier gör allt för att övertrumfa varandras föreslagna utgifter. Socialdemokraterna gör allt för att distansera sig, men dras med i ropen på högre statliga utgifter.

Ibland talar man om att människor kan enas kring en ”minsta gemensamma nämnare”, d v s att man kan enas kring det lilla man faktiskt har gemensamt. Inom politiken fungerar det ofta tvärtom; ”den största gemensamma nämnaren” blir det praktiska resultatet av en förhandling. Parti x vill ha högre pensioner, medan parti y förespråkar lägre förskoletaxa. Resultatet av en sådan förhandling blir ofta att båda utgifterna höjs.

Risken för detta minskar om de förhandlande partierna samtidigt anser att det är viktigt att hålla nere skattetrycket. Om man inte har ständigt höjda skatter som en alternativ utgång har det en avhållande effekt på lusten att öka utgifterna.

Men hos de rödgröna finns inte den avhållande kraften. Tvärtom, för framförallt Vänsterpartiet är höga skatter ett självändamål. Partiet ser inget problem med att höjda skatter. Risken är påtaglig att skatterna höjs på ett sådant sätt att det skadar både människors vilja att arbeta och företags vilja att verka och investera i Sverige.

Frankrike har haft en sådan utveckling. Den blivande presidenten Hollande lovade allt åt alla, finansierat med högre skatt för ”de rika”. När löftena infriades ledde det till ekonomisk stagnation och presidenten tvingas nu lägga om kursen helt. Naturligtvis till priset av en svekdebatt.

Så kom ihåg. För att kunna behålla välfärden på en stabil nivå krävs att utgifterna inte tillåts skena iväg. Vem tror att Jonas Sjöstedt eller Gustaf Fridolin är de rätta männen för klara den balansgången?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s