I Sverige och inte minst i Stockholm är simkunskap en grundläggande kunskap, som inte enbart handlar om att lära sig utöva en sport, utan även en fråga om att kunna leva tryggt i ett land som omges av vatten.  Många barn lär sig simma redan innan skolan börjar, men det kan inte i ett liberalt samhälle vara avhängigt barnens föräldrar huruvida de tillgodogör sig denna livsviktiga kunskap. Skolan har ett ansvar att lära alla barn att simma.

I kursplanen för Idrott och hälsa anges bland betygskriterierna att för att uppnå betyget E (godkänt) i årskurs 6 ska eleven kunna ”simma 200 meter varav 50 meter i ryggläge”. Det är idrottsläraren och rektor på varje skola som ansvarar för måluppfyllelsen i simkunnighet. Runt 5 000 elever (ca 70 % av årskurs 2) deltar i den simundervisning som Stockholms stads idrottsförvaltning erbjuder i de kommunala simhallarna, så kallad skolsim. Skolsimmet i årskurs 2 är ofta den mest utförliga simundervisningen, med utökad undervisning för de som inte lär sig simma.

I dag uppmärksammar DN att det råder stora skillnader mellan stadens skolor. Totalt lyckas skolsimmet i Stockholm dessutom enbart få ungefär hälften av eleverna att simma 25 meter bröstsim i årskurs två. Den simundervisning som bedrivs idag är helt enkelt inte tillräckligt framgångsrik. Detta beror sannolikt på flera faktorer, men tydligt är att många elever behöver mer simundervisning och att denna behöver förbättras.

Jag anser att det finns mycket att göra på detta område. Lek och bad borde påbörjas långt tidigare i skolan än i årskurs 2 för att underlätta för de elever som är ovana vid vatten. Förskolan har fått ett utökat pedagogiskt uppdrag och bör lägga tid på vattenvaneträning. Det sätt som simundervisningen bedrivs på behöver kvalitetskontrolleras. De simhallar som har högre måluppfyllelse och framgångsrik pedagogik ska framhållas. Att lära ut andra simsätt bör utredas – bröstsimstraditioner får inte hindra att fler barn blir simkunniga. Socioekonomiska faktorer och vattenovana hemma ska inte hindra barn från att uppnå simkunnighet – likvärdigheten är här en fråga om elevernas säkerhet.

2 Comments »

  1. Jag Lotta Edholms uppfattning gällande tidigareläggning av simträning för barn. Men jag delar inte hennes förklaring till varför en ökning av icke simkunnighet nu är rådande. När det saknas ett fysiskt barnperspektiv i vårt land. Och BUP har företräde gällande kommunikation om barn och HUR ifrån BVC och uppåt, så blir det så här. Att enbart rita ”huvudfotingar” och undersöka ”det logiska resonemanget” hos barnet är inte tillräckligt idag. Utan rörelsen behöver stimuleras och kommuniceras tidigt. Föräldrarna är ju de viktigaste förebilderna i detta. Och barn gör ju vad vi gör – inte vad vi säger. Sen tycker jag inte vi bör ha simkravet 200 m, varav 50 m rygg i åk 5 som ett betygskriterie. Då ger ju många som inte kan simma upp. Ingen idé att gå på skolidrotten om man inte kan simma, alltså. Kravet är för övrigt lika om du vill bli Polis i Sverige. Vore som sagt bättre med ett fysiskt barnperspektiv ifrån början. Och att vi jobbar med ”lustfylld grovmotorisk bredd av aktiviteter”, då hjärnan är som mest öppen för denna stimulans..(ca 4-8 år men plasticiteten är ju som sagt stor) Och detta arbete behöver alltså påbörjas redan i förskolan. Fri lek i all ära men…den kan bli lite stillasittande också. Med musik, i skog och mark, studsmattor, yoga, skidor och skridskor och vattenvanelek är några exempel på aktiviteter, som bör göras tidigt …Anser jag!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s