Här kan ni även läsa mina två anföranden om skolan som jag höll i rådssalen igår under budgetdebatten.

Ordförande, fullmäktige,

Extremt mycket har hänt på skolans område de senaste åren. Någon sa att de reformer som nu sjösätts är lika viktiga som 1842 års riksdagsbeslut om allmän folkskola. Jag håller med om det. De förändringar som nu träder i kraft kommer att påverka svensk skola för en lång tid framöver.

Den stora skillnaden mot tidigare skolpolitik är ett enormt fokus på kunskapsresultat. Det märks att de senaste årens debatt om försämrade kunskaper bland svenska elever nu börjar ge resultat. När jag besöker skolor, träffar elever, lärare och föräldrar är det alldeles uppenbart att hela skolan nu genomsyras av tankar på hur resultaten ska kunna förbättras.

Resultaten i Stockholms skolor förbättras nu. Mest remarkabel är förbättringen i det nationella provet i matte i årskurs 3. Andelen som fått godkänt i samtliga delmoment har ökar från 70 procent 2010 till 77 procent 2011. Efter att ha besökt skolor och pratat med skolledare är jag helt övertygad om att denna förbättring inte är någon tillfällighet. Förbättringen beror på en ökad medvetenhet om de problem som svenska elever faktiskt har i matte, att problemen grundläggs tidigt samt, naturligtvis, mycket hårt arbete. När Solbergaskolan gått från 34 procent till 96 procent godkända så är det resultatet av en stark målmedvetenhet, inte tillfälligheter. Där har man sett till att eleverna undervisas av behöriga lärare i matte.

Också i svenska och engelska har resultaten förbättrats. I svenska kan vi se både förbättrade resultat i de nationella proven och i läsutvecklingscheman, LUS.

Men fortfarande är matten i de högre årskurserna ett sorgebarn. Stockholms niondeklassare presterar bättre än snittet i landet och bättre än eleverna i både Göteborg och Malm, men faktum kvarstår: vi kan ännu inte se några förbättrade resultat i matte för niondeklassarna.

Att förbättra resultaten i matematik och naturvetenskap är och förblir en av de viktigaste utmaningarna för skolan, både här i Stockholm och i resten av landet.

En annan utmaning är naturligtvis de elever som inte når behörighet till gymnasieskolans nationella program. Trots att stora insatser görs på våra skolor så är det fortfarande omkring tio procent som inte når behörighet. Fortfarande spelar föräldrarnas utbildning en alldeles för stor roll i hur väl deras barn lyckas i skolan.

För låg andel behöriga till gymnasiet är det viktigaste skälet till att utbildningsnämnden, i total enighet, valt att göra om det socioekonomiska stödet från grunden. Större vikt läggs nu bl a vid föräldrarnas utbildningsbakgrund och vid om man har många elever som anlänt sent till Sverige. Förhoppningsvis blir systemet mer träffsäkert så att mer resurser riktas till elever som verkligen behöver det.

Samtidigt som vi lägger om det socioekonomiska stödet så måste vi vara medvetna om att sådana system alltid riskerar att bli självuppfyllande. När man talar om att en viss kategori elever behöver mer resurser för att lyckas så uppfattar en del endast att dessa elever riskerar att misslyckas. Sannolikt är låga förväntningar en av svensk skolas största problem.

Därför måste det nya socioekonomiska systemet följas upp och frågor ställas kring resultaten för varje skola. Hur kommer det sig t ex att Lillholmsskolan klarar målen betydligt bättre än många andra liknande skolor, trots att omkring 90 procent av eleverna har ett annat modersmål än svenska? Kan det bero på ca en tredjedel av alla elever får gå ett extra år? Förr kallades det att gå om en årskurs. Fortfarande anser många att denna metod är helt förkastlig och stigmatiserande. Själv ser jag det som att de elever som behöver mer tid i skolan helt enkelt får det!

Hur som helst, socioekonomiska bakgrundsfaktorer får aldrig bli en ursäkt för att inte ha höga förväntningar. Vi måste ha höga förväntningar på alla elever, oavsett bakgrund. Att lotsa fler elever in i gymnasieskolan är grundskolans största och viktigaste utmaning.

Och här är andra talet:

Ordförande, fullmäktige,

Ingen annan faktor är så viktig för skolans kvalitet som en kompetent och engagerad lärarkår. Under de kommande åren kommer Stockholm att gå vidare i arbetet med att hitta nya karriärmöjligheter för lärare. Staden har ju mycket aktivt deltagit både i Lärarlyftet och i forskarskolorna och nästa steg blir att hitta tjänster, bl a som lektorer som motsvarar den utbildningsinsats som många gjort. Sedan några månader tillbaka arbetar ett antal mycket skickliga lärare som lärarcoacher, med uppdrag att coacha kollegor runt om i staden till att bli bättre pedagoger.

Grundläggande i arbetet för ökade karriärmöjligheter är först och främst att få ordning på behörigheten bland lärare. De allra flesta lärarna i Stockholm är behöriga, men många ”kvackar” i andra ämnen än de som de är behöriga i. Det är tyvärr alltför vanligt att t ex lärare i årskurs 1-7 med inriktning mot svenska också undervisar i matematik. På tok för många lärare undervisar i matte utan att ha en enda högskolepoäng i ämnet. Att se till att öka behörigheten för dem som undervisar i matte tillhör en av de viktigaste uppgifterna de kommande åren. Redan nu ser vi tecken på att de skolor som jobbar medvetet med ökad behörighet i matematik också når högre resultat redan i de första skolåren.

I Stockholm har vi redan påbörjat arbetet med att premiera goda resultat, också lönemässigt. Under förra året fick ett antal skolor gå före och sätta högre lärarlöner och det arbetet kommer att fortsätta. Självklart kommer staden också att delta i den satsning som regeringen nu gör för ökade karriärmöjligheter för lärare. Under de kommande åren satsar staten nära en och en halv miljard på karriärvägar för lärare, vilket är historiskt.

I dag är den vanligaste vägen för lärare att få högre lön genom att ta på sig extra administrativa uppgifter eller bli skolledare. Jag är övertygad om att en tydlig karriärstege för lärare är en grundläggande förutsättning för en ökad lönespridning, där yrkesskickliga lärare får högre lön.

Annonser

2 Comments »

  1. Jättebra tal Lotta! Jag anser dock att nyrekryteringen till läraryrket måste åtgärdas genom konkurrenskraftiga ingångslöner, garanterade på individnivå.

    Ungas karriärval är väl genomtänkta, och arbetsgivarnas ganska färska insikt om att ”vissa” lärare bör ha mycket högre lön är väl bra, men premisserna upplevs som för otydliga, och blir därmed ett resonemang som helt enkelt inte är tillräckligt konkret för att kunna fatta beslut om yrkesväg på.

    Rationella unga väger utbildningslängd och arbetsinsats, mot den garanterade avkastningen, och då står sig läraryrket slätt. Arbeta för att flytta upp lägstanivån istället, så kommer fler att välja yrket.

  2. Att premiera lärare lönemässigt för bättre resultat är lysande! Vem har inte tänkt på det!? Ett litet aber bara: Hur vet vi att de förbättrade resultaten grundar sig i att eleverna verkligen har fått ökade kunskaper? Hur garanteras att lärarna inte pressas / lockas att helt enkelt bara sätter högre betyg – utan täckning? Du är medveten om den pågående diskussionen om betygsinflation, rektorspåtryckningar, glädjebetyg ( vilket idiotiskt uttryck!); enligt både dagspress och Lärarnas riksförbund är problemet större än vi tidigare insett. Dessutom fungerar betygsstatistiken, som används för att värdera skolor, helt orättvist vid jämförelser, t ex har skolor med hög andel nya svenskar, oavsett individuella ambitioner och målsättningar, betydligt svårare att nå högt i betygsstatistiken. Ska det märkas som en brist i lärarnas lönekuvert?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s