Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Historieförfalskning

Har skrivit några rader i Expressen om Feministiskt Initiativs mycket svepande kritik av allt det som gjordes kring tiggerifrågan under förra mandatperioden. Det är för mig obegripligt hur man kan ta till så högt tonläge som partiets gruppledare Sissela Nordling Blanco gör.

Idag har jag skrivit ett öppet brev till finansborgarrådet Karin Wanngård (S) med anledning av regeringens beslut att stoppa Diskrimineringsombudsmannens (DO:s) flytt till Rinkeby. Här är brevet i sin helhet.

Till finansborgarrådet Karin Wanngård

Jag skriver till dig med anledning av beskedet från regeringen att Diskrimineringsombudsmannen (DO) inte ska flytta från sina nuvarande lokaler på Torsgatan till Rinkeby.

Som förre integrationsministern Erik Ullenhag (FP) sade i ABC så skickar regeringen en mycket märklig signal genom detta besked: att södra Järva inte är en lämplig plats för statliga myndigheter. Det bidrar till att stigmatisera och nedvärdera denna del av Stockholm.

Det ter sig otroligt märkligt att staten har misslyckats med att hitta lämpliga lokaler samtidigt som Stockholms stad redan har kunnat flytta Kulturförvaltningen till Rinkeby. Det intryck jag får när jag lyssnar till ansvariga statsrådet Alice Bah Kuhnkes (MP) kommentarer i media är som om Rinkeby vore en tillspillogiven ödemark, ej lämpad för offentlig verksamhet. Sanningen är ju – vilket jag knappast behöver påminna dig om – att det redan idag finns ett antal kommunala verksamheter i Rinkeby i form av skolor med mera, som alla har att rätta sig efter tydliga krav på tillgänglighet.

Jag finner det närmast osannolikt att kostnaden för staten, även om man räknar in eventuella kostnader för tillgänglighetsanpassning, skulle bli högre än vad kostnaderna är för att idag hyra de nuvarande lokalerna på Norrmalm. Jag är därför rädd att Erik Ullenhag har rätt i sin förmodan att regeringen har lyssnat på myndighetens ovilja att flytta, och att man därför inte har ansträngt sig tillräckligt mycket för att leta efter lämpliga lokaler. Staden kan självklart vara behjälplig i detta sökande. Om man inte hittar befintliga lokaler kan man för övrigt bygga nytt, i ett läge då statens upplåningskostnader är historiskt låga.

Rinkeby ligger vidare inte mer än ca 15 minuter från Stockholms city med tunnelbana. Stadsdelen ligger ojämförligt mycket mer tillgängligt än de orter dit ett stort antal statliga myndigheter har utlokaliserats.

Det har funnits en bred enighet om att flytten av Stockholms stads förvaltningar till ytterstaden är viktig både för att skapa fler arbetsplatser och ett större konsumtionsunderlag i ytterstaden, och för att stärka bilden av att alla delar av Stockholm är attraktiva ställen att verka på och investera i. I staden har både Kulturförvaltningen och Äldreförvaltningen redan flyttat (till Rinkeby respektive till Farsta) och flera förvaltningar och bolag är på väg. Jag hoppas att dessa ambitioner även ska vara högt prioriterade inom den nya majoriteten i staden.

Det har under föregående mandatperiod också funnits en enighet om att det inte räcker med att flytta de kommunala förvaltningarna, utan att statliga myndigheter också måste flytta med. Jag hade utgått ifrån att den ambitionen delades av den nya regeringen, men jag tycks ha haft fel.

Anledningen att jag skriver till dig är att jag nu efterlyser besked om vad Stockholms stad kommer att göra för att uppvakta regeringen i denna fråga. På både ett symboliskt och praktiskt plan är dagens besked ett dråpslag mot ytterstaden, och vi som politiker i Stockholms stad har en skyldighet att bilda opinion i denna fråga.

Jag vill därför härmed be dig att skyndsamt tillskriva regeringen och uppmana dem att tänka om i denna för Stockholm så viktiga fråga.

Jag undrar också hur finansborgarrådet kommer att verka för att stadens planerade förvaltningsflyttar fortgår som planerat.

 

Med vänliga hälsningar,

Lotta Edholm (FP)

 

En bantningskur för förskola och skola, noll kronor till lärarlöner och ett borgarråd som backar tillbaka bandet kring lärares arbetsbelastning. Idag skriver jag på Skolvärldens debattsida om ett antal skolpolitiska frågor som lämnas utan svar av skolborgarrådet Olle Burell (S). Läs artikeln här.

Bakgrunden är flera bekymmersamma signaler om tillståndet i Stockholms förskolor och skolor.

Redan någon månad in på det nya året har flera stadsdelsnämnder gått ut med att de, p g a de ekonomiska ramarna, måste ta in fler barn i förskolegrupperna och/eller minska personalstyrkan. På Kungsholmen tvingas stadsdelsförvaltningen (enligt bl a Vårt Kungsholmen 6/2) till att helt frångå kommunfullmäktiges sedan länge beslutade tak för barngruppernas storlek. I småbarnsgrupperna tänker stadsdelen nu ta in 15 barn, ett barn mer per grupp än riktlinjerna medger (14 barn). Och i barngrupperna för de äldre barnen sätts nu taket vid 21 barn, det är hela 3 barn mer än riktlinjerna säger (18 barn).

Också i Skärholmen har stadsdelsförvaltningen tvingats sänka ambitionerna, och planerar nu för ökade barngrupper och en sänkt personaltäthet.

Att stadsdelarna och förskolorna, bara ett par månader efter maktskiftet, tvingas till att både öka barngruppernas storlek och att minska personaltätheten är minst sagt olyckligt. Stockholm verkar nu följa efter Göteborg och Malmö där barngrupperna successivt blir större.

Även på andra områden finns anledning till oro. När jag var skolborgarråd var ambitionen att höja lärarlönerna och förbättra läraryrkets attraktivitet. Den sista höjning vi kunde initiera i majoritet, för andra halvåret 2014, betalades ut till lärarna precis innan jul.

Men hur det blir framöver är nu högst osäkert. Inga ytterligare lönepåslag finns budgeterade för i den rödgrönrosa budgeten. Och på ett av de första sammanträdena efter valet valde majoriteten att överklaga vitesföreläggandet om lärares arbetsbelastning, istället för att visa att man tar frågan på allvar. Sammantaget kommer redan nu flera dystra signaler om tillståndet i Stockholms förskolor och skolor.

Regeringen föreslår att skattereduktionen för gåvor slopas. Det är ett illa genomtänkt förslag.

Regeringen aviserade detta förslag redan i den nedröstade budgetpropositionen. Argumentationen är inget annat än häpnadsväckande: ”En avdragsrätt för gåvor till ideell verksamhet minskar också utrymmet för det samhälleliga stödet och ökar den ideella sektorns verksamheters beroende av enskilda personers förmåga och vilja att bidra.”

Ja, det är ju precis det som är poängen med civilsamhället: att det är enskilda personer som går ihop och verkar tillsammans och bidrar till ett bättre samhälle. Att det finns en poäng med organisationer och aktörer som är icke-statliga, som bygger på frivillighet och egna initiativ.

Den bild som skymtar fram i den departementspromemoria som nu har presenterats (http://www.regeringen.se/content/1/c6/25/42/67/0275ef05.pdf) är av en regering som tycker att höjda skatter har ett egenvärde, och att konsekvenserna får bli vad de blir. Analysen av hur en förändring slår mot mottagarna är ytterst bristfällig. Det minsta man borde reda ut är hur stor andel av mottagarnas intäkter som kommer från gåvor med skattereduktion, och vilka verksamheter som riskerar att drabbas mest av en reform, men detta saknas.

Skattereduktionen för gåvor är en reform som ännu är i sin linda. Många känner inte till att möjligheten finns, och det finns administrativa krav och kostnader för mottagarna som borde kunna lättas upp. Reduktionen gäller inte för kultur. Och avdragsrätt beviljas bara för ett litet spann mellan 2000 och 6000 kr om året, vilket gör att många donationer, såväl små som riktigt stora, inte påverkas.

Det måste bli lättare för civilsamhället, inte svårare. Det måste bli större mångfald, inte mindre. Enskilda initiativ måste uppmuntras, inte misstänkliggöras. Men det är kanske för mycket begärt av en regering som verkar tycka att det är bättre om den ideella verksamheten sköts av staten och inte av civilsamhället. För mig är det dock fullständigt obegripligt att Miljöpartiet ställt upp på detta.

I dag besökte jag Bergsunds vård- och omsorgsboende tillsammans med de andra gruppledarna i alliansen. Det var ett minst sagt lärorikt besök. Boendet drivs sedan 2008 av bolaget Temabo. Förutom att bekanta oss med verksamheten och träffa anställda hann vi också med en längre diskussion med företagets vd Olof Ryderberg. Bergsunds vård- och omsorgsboende är den största enheten som Temabo driver, den utgör en knapp tredjedel av företagets omsättning.

Det är så klart svårt att få sig en heltäckande bild av en verksamhet bara av ett studiebesök, men av det intryck som vi fick och som förmedlades av medarbetarna är det lätt att förstå varför Bergsunds vård- och omsorgsboende tilldelades ett hedersomnämnande vid Stockholms stads kvalitetsutmärkelse 2014. Boendet fick hedersomnämnandet bland annat för sitt arbetssätt och för att det satsar på vardagsrehabilitering och erbjuder ett brett utbud av aktiviteter för de boende.

Bergsunds vård- och omsorgsboende visar vikten av en mångfald av utövare inom den kommunalt finansierade verksamheten. Jag är stolt över att i två mandatperioder ha varit med och drívit en politik som gjort detta möjligt.

Bergsunds

MP:s Brommabluff

En av Miljöpartiets hetaste valfrågor var att man ville avveckla Bromma flygplats till 2018. Efter valet formades den rödgrönrosa stadshusmajoriteten och ett av de första offentliga besluten var att avveckla till Bromma flygplats till 2022 – givet att det inte äventyrade jobben.

Varför vill man då lägga ner en fullt fungerande flygplats? En anledning kan vara att man inte gillar flyg. Den ekonomiska logiken i att ta bort en mycket dyrbar investering, sanera marken för att sedan kunna bebygga den med bostäder är inte solklar. Det är den bara om man förutsätter att någon annan betalar för att bygga upp flygkapaciteten, helst i en annan kommun där invånarna har andra känslor för flygplatser än i Stockholms stad.

För allmänheten målar Miljöpartiet upp en bild av att Bromma flygplats redan 2030 skulle kunna vara bebyggt med 50 000 nya bostäder. Detta påstående bör granskas noggrant. Inte ens i dagens nedläggningsvänliga debattartikel i DN ansågs påståendet om en avveckling till 2018 realistiskt. 2028 är det nya budet.

Till det kommer saneringstiden som, om man räknar med det statliga genomsnittet för att sanera stora industritomter, landar på någonstans 5-10 år. Det är dessutom helt orealistiskt att bygga 50 000 bostäder på en enda plats på 16 år, även om marken skulle vara hälsosam som en vårvind. 1000 bostäder per år är en ungefär vad vi klarar av i de stora utvecklingsområdena.

Så gå inte på bluffen när den nya majoriteten börjar slå av på takten för nya detaljplaner för bostäder och hänvisar till Bromma flygplats. Tänk på att de bostäder som ska byggas om 5 år behöver detaljplaner nu. Räkna sedan 2028+5+40 och konstatera att gissningsvis kommer de sista bostäderna på Bromma flygplats vara klara till att dina barnbarn ska flytta in 2073.

Att ett antal friskolehuvudmän i Stockholm väljer att inte följa med i Folkpartiets och Alliansens satsning på höjda lärarlöner från 1 juli 2014, som SVT Nyheter rapporterar om idag, tycker jag är bedrövligt. Kommunfullmäktiges beslut att höja schablonerna till grund- och gymnasieskolor för att kunna höja lärarlönerna med 2 % extra medför att även fristående skolor har fått en extra pott som de kan använda till höjda löner. Huvudmännen bestämmer dock själva hur de vill använda dessa pengar, som nu uppenbarligen delvis går till något annat. Det är ett strategiskt felbeslut av friskolorna, och ett riktigt bedrövligt beslut för lärarna.

Beslutet är dock inte bara dåligt för skolan och lärarna – som halkat efter lönemässigt under många år – utan det torde också vara rejält ”bad för business”, ett strategiskt felbeslut som kan komma att stå friskolorna dyrt. Sverige och Stockholm står inför en riktig lärarbrist som redan idag gör det svårt att rekrytera på många håll. Den som inte kan erbjuda bra villkor – där är lönen en viktig del – kommer att få riktigt svårt att locka till sig lärare och därigenom hålla en hög nivå på undervisningen

Lärarna är skolans viktigaste del; även framöver måste vi låta skolan och lärarna få högsta prioritet politiskt och som huvudmän. En smula ohederligt är det därför av skolborgarrådet Olle Burell (S) att låta påskina att höjningen är Socialdemokraternas förtjänst; den initierades av FP och Alliansen, och klubbades senare igenom av den nya majoriteten. Inga ytterligare höjningar ryms inom den nya majoritetens budget för 2015, utan snarare minskar skolans andel av stadens budget totalt sett. Årets budget är en riktig bantningskur för förskolan och skolan. Då passar det dåligt att låta påskina att man satsar på lärarna.

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 3 883 andra följare

%d bloggare gillar detta: