Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Satsa på fritids

Idag skriver jag tillsammans med Johan Törnroth, ordförande i Lärarförbundet i Stockholm, i Lärarnas tidning om betydelsen av att satsa på fritidshemmet. De allra flesta barn i lågstadiet tar idag del av fritidshemmets verksamhet, och det behövs att fler talar om fritidshemmets stora potential för att stötta lärandet. I valrörelsen gjorde flera partier gällande att barngruppernas storlek på fritids behöver minskas – nu har den rödgrönrosa majoriteten en chans att göra just det.

Hela artikeln finns nedan.

Låt fritids klara jobbet

När skoldagen är slut går nio av tio låg­stadieelever i Sverige till fritidshemmet, det är en viktig del av de flesta barns vardag.

Fritidshemmets uppdrag har tydliggjorts och stärkts i skolans styrdokument från 2010 — det ska stimulera elevernas utveckling och lärande samt erbjuda dem en meningsfull fritid och social gemenskap. Men trots sin stora potential befinner sig fritidshemmet sedan länge i skymundan i den skoldebatt som förs.

Barngrupperna på fritidshemmen har ökat över hela landet under en längre tid och en brist på lärare med inriktning mot fritidshem och personal är märkbar. I ett snabbt växande Stockholm är rekryteringsutmaningarna större än på många andra håll men bristen märks över hela Sverige. Åtgärder måste till för att stärka yrkets attraktivitet.

Gruppstorlekarna på fritidshemmet är en viktig del och vi efterlyser praktisk handling ute i kommunerna och från regeringshåll. Det är också angeläget att huvudmännen, som till exempel i Stockholm, fortsätter att uppvärdera lärares löner.

I många fritidshem finns en fungerande integrering med skolan där eleverna står i fokus över hela skoldagen. Men det ser olika ut och det är tydligt att det behövs en diskussion om hur verksamheten bör utformas, hur professionen ska stärkas och även vad som utgör en bra gruppstorlek i fritidshemmet.

Det har gjorts insatser av liknande slag inom andra delar av skolan. När ett tak för förskolegrupperna infördes i Stockholm för ett tiotal år sedan bidrog det till ett tryck nedåt på gruppstorlekar inom förskolan. Det var en viktig del i den större politiska ambitionen att professionalisera förskolan, uppvärdera förskol­lärarnas roll och visa på förskolans pedagogiska fördelar för barnet.

I dag tillhör Stockholm den tiondel av kommunerna i landet som har de minsta barngrupperna i snitt och nöjdheten bland föräldrar är hög. Även på fritidshemmet går utvecklingen att vända.

Vi föreslår därför följande åtgärder:

  • Utred och inför ett tak för ­fritidsgruppernas storlekar. Huvudmannen måste ta sitt ansvar för att ge fritids­hemmen en vettig grund att bygga en verksamhet på.
  • Se över och stärk nätverk för kollegialt lärande på fritids — då stärks fritidspedagogiken och professionen.
  • Dagens lärare med in­riktning mot fritidshem måste få chans till vidareutbildning. Huvudmännen måste se till att erbjuda och utveckla ­vidareutbildningar för be­höriga barnskötare att bli lärare med inriktning mot fritidshem men också i övrigt ha ett attraktivt utbud av kompetensutvecklingsinsatser.
  • Fritidshemmens verksamhet är en viktig del av skolan och måste kvalitetssäkras. Huvudmannen måste följa upp hur fritidshemmet arbetar mot målen och se vilka behov som finns för att kvaliteten ska kunna öka.

Ska fritidshemmet upp­värderas till att bli den viktiga bildningsinstitution det kan vara måste både huvud­männen och den nationella nivån stärka förutsättningarna för fritids att göra ett bra jobb. Inte bara skolan, utan även fritids­hemmet, måste vara bärare av utbildningsväsendets viktiga uppdrag.

Med rätt förutsättningar kan fritidshemmet bidra till att vända elevernas kunskaps­resultat.

Att vakna – och somna om

I natt väcktes jag av ett fruktansvärt oväsen. Först trodde jag att något tåg på Roslagsbanan kört rätt in i stationsbyggnaden, men jag förstod rätt snabbt att det var JAS-plan som övade över Stockholm. Min spontana reaktion var ”Skönt- bara att somna om.”

Alla reagerar inte så. Många upprörs över att de blir väckta, att de blir störda. En del tycks uppfatta det som någon slags kränkning att tvingas bli påminda om att vi har ett militärt försvar.

Jag tänker tvärtom. Jag är tacksam för att bullret påminner mig om att Sverige har ett militärt försvar och för att jag faktiskt bara kan dra täcket över huvudet och somna om. Jag behöver inte känna skräck inför hotet om fallande bomber eller höra hur grannhus utplånas. Jag vet att barnen i grannhusen kan fortsätta att sova lugnt och tryggt. Jag behöver inte känna rädsla för att min egen 18-åring ska släpas ut på gatan för att skjutas.

Bullret från JAS-planen påminner mig om alla de människor som inte har tryggheten att bara somna om.

Många väljare tycker att det är svårt att se skillnaden mellan de politiska partierna och ibland också mellan de politiska blocken. Igår kväll fick Skärholmens invånare, framförallt ungdomarna, en praktiskt lektion i skillnaden mellan rödgrönrosa ideologi och en mer pragmatiskt, frihetlig ideologi.

En fritidsverksamhet, som under ett par år drivits av fristående Fryshuset, ska nu tas tillbaka i kommunal regi. Detta trots att verksamheten är populär, överträffar målen och att stadsdelsförvaltningen anser att Fryshuset borde få fortsatt förtroende att bedriva verksamheten. Det är därmed fullständigt glasklart att detta är ren och skär ideologi.

Att Vänsterpartiet, som har ordförandeposten i Skärholmen stadsdelsnämnd, agerar på detta sätt är inte alls märkligt. Partiet gillar inte privat verksamhet, oavsett om det är företagsdrivet eller, som i detta fall, föreningsdrivet. All verksamhet ska helst ske i offentlig drift.

Miljöpartiet brukar däremot ofta vinnlägga sig om att markera att man minsann bejakar valfrihet och små aktörers möjlighet att verka också i stora offentliga system. Sedan maktskiftet i Stockholm finns det absolut inga tecken att man står upp för detta. Miljöpartiet visar gång på gång att man är politikens vattenmelon – grön på den tunna utsidan och röd på den betydligt större insidan.

Detta är de rödgrönas argumentation i ärendet. En uppvisning i socialism.

Skärholmen

 

I dagsläget sker en femtedel av alla begravningar i en annan kommun än där den avlidna varit skriven; man vill flytta hem till staden där man växte upp eller där familjegraven finns. Detta hotas nu i och med förslag i en statlig utredning som är ute på remiss.

Den statliga begravningsclearingsutredningen (ja, det finns en sådan) föreslår att den ersättning som ges mellan begravningsansvariga i olika kommuner ska tas bort. Det kan låta oviktigt och tekniskt, men det är denna ersättning som gör det möjligt för människor att bli begravda på annan plats än där de är skrivna.

Om detta skriver jag idag på Dagens Samhälles debattsida. Artikeln i sin helhet publiceras nedan:

Rätten att själv välja gravplats är hotad

Möjligheten att bli begravd var man vill i landet är hotad. I en tid då vi svenskar flyttar mer än någonsin föreslår en statlig utredning nämligen ett nytt ersättningssystem för begravningar utanför hemorten. Förslaget är obegripligt människofrånvänt och oempatiskt.

I dag har vi rätt att få en gravplats där vi bor. Vill vi bli begravda på annan ort kan vi få det – så länge det finns plats där. De är de så kallade begravningshuvudmännen som avgör om de har plats att ta emot utsocknes eller inte.

Tack vare dagens ersättningssystem mellan huvudmännen erbjuds i princip alla som vill bli begravda på annan ort en gravplats där de önskar. Det finns alltså i praktiken verklig valfrihet även för den sista vilan. Det går till så att huvudmannen som begraver får en skälig ersättning från huvudmannen där man sist var bosatt. Alltså finns det all anledning för huvudmännen att se till att det finns tillräckligt med gravplatser även för återvändare och familjemedlemmar som bott på annan ort.

Systemet gör det möjligt att runt en femtedel av alla personer som avlider varje år kan begravas på annan ort, enligt sin egen eller familjens vilja. Den så kallade begravningsclearingsutredningen vill nu ta bort den ersättning som fungerar som ett incitament för huvudmännen att uppfylla människors sista vilja.
Anledningen till att man vill ta bort ersättningen är inte att systemet fungerar dåligt. Det visade regeringens utredning av begravningsfrågor redan 2009. Samma utredning lyfte särskilt fram att just denna ersättning är en viktig förutsättning för att människor i praktiken ska få möjligheten att bli begravda där de vill.

Skälet är istället helt byråkratiskt. En enhetlig begravningsavgift ska införas inom kyrkans alla begravningshuvudmän – och då tycker man inte att det finns någon anledning att ha kvar ett ersättningssystem mellan dessa. Det kanske verkar logiskt vid första anblick men i praktiken riskerar det att få orimliga konsekvenser.

Om huvudmännen inte får en skälig ersättning för att begrava utsocknes så är risken mycket stor att man inte skapar tillräckligt många platser för att kunna göra just detta. Detta varnar både den statliga utredningen från 2009 och Stockholms kyrkogårdsförvaltning för. Följden blir naturligtvis att man får begravas, inte där man vill, utan där det offentliga har planerat att man ska begravas.

Gravplatser är känslomässigt starka platser som utgör den fysiskt manifesterade slutpunkten på de flesta människas liv. Att ta ifrån gamla människor deras sista vilja att kanske bli begravd vid sin barndoms kyrka är inget annat än djupt människofientligt. För mig är det obegripligt att regeringen ens valt att skicka ut förslaget på remiss. Risken är stor att vårt obehag inför att diskutera vår egen och anhörigas oundvikliga död leder till att förslaget går igenom utan en saklig diskussion.

Lotta Edholm, oppositionsborgarråd (FP) Stockholms stad

Stefan Löfven (S) presenterade igår regeringens så kallade jobbpaket, som enligt statsministern på två år ska skapa 150 000 nya jobb. Satsningarna på ökat bostadsbyggande och fler utbildningsplatser är inte fel i sig, även om bostadsmarknaden snarare behöver reformer än subventioner till byggherrarna.

Det stora problemet med regeringens politik är dock att den, med någon sorts bakvänd logik, finansierar hela sin näringspolitik genom att just beskatta näringslivet. Jobben ska bli fler genom att höja skatterna på företagande. Fler unga ska få sitt första jobb och fler äldre ska bli anställda genom att man gör det dyrare att anställa dem. Med ett sådant jobbpaket förstår jag att regeringen inte nämner hur de har tänkt sig att detta ska leda till att Sverige ska nå EU:s lägsta arbetslöshet.

Men det tar inte stopp här. RUT och ROT har blivit så populära att de måste begränsas. Det ska bli dyrare att spara och köra bil. Och människor får för mycket pengar kvar av sin lön, så jobbskatteavdraget måste trappas av. Listan kan göras lång. Faktum är att regeringen, enligt DI, de närmsta fyra åren kommer att höja skatterna med omkring 60 miljarder kronor.

Jag har ett tips till Stefan Löfven (S). Regeringen borde satsa på att göra det enklare och billigare för företagen att anställa, inte tvärtom. Att höja skatten på jobb och företagande kommer inte att skapa ett enda nytt jobb. Det enda regeringens jobbpaket lyckas med är att ersätta riktiga arbetstillfällen med åtgärder och tillfälliga lösningar. Det duger inte.

Rädda syskonförturen

I torsdags 20/8 togs ett beslut i utbildningsnämnden i Stockholm som kommer att få stora konsekvenser för barn och föräldrar som ska välja skola. Syskonförturen har hastigt inskränkts och gäller från och med nästa år upp till att det äldre syskonet går i årskurs 3, jämfört med som tidigare årskurs 5. SVT Nyheter rapporterar här.

Syskonförturen är viktig.  Den innebär en större trygghet för barn att få gå på samma skola som sina äldre syskon, samtidigt som det underlättar för familjen att slippa skjutsa och hämta barnen vid flera olika skolor. Att de rödgrönrosa nu försämrar möjligheten till syskonförtur är därför mycket beklagligt. Och det kan komma att slå riktigt hårt mot föräldrar som idag har äldre barn på populära skolor i områden med högt söktryck, som Sturebyskolan i Söderort.

Förändringar av hur skolvalet fungerar berör väldigt många stockholmare. Det är därför anmärkningsvärt att de rödgrönrosa inte gett sig tid att invänta faktaunderlag från förvaltningen innan beslutet klubbades. I en kommentar till DN har skolborgarrådet Burell (S) sagt att detta kan komma att bli extra tydligt på populära skolor som t.ex. Sturebyskolan och Enskede skola. Men siffrorna på hur det påverkar håller fortfarande på att tas fram. Ändå har han valt att driva igenom förändringen.

Sannolikt är majoriteten beredd att gå ännu längre för att gå tillbaka till en starkare närhetsprincip. Den skola du bor närmast är också den skola som är eller ska vara bäst för dig, är resonemanget. Stockholm är en boendesegregerad stad – med en renodlad närhetsprincip slår klyftorna igenom ännu hårdare. Sanningen är att möjligheten att välja en annan skola än den som ligger närmast har gjort det möjligt för elever att bryta boendesegregationen och välja en skola man tycker är bättre. Jag tror att vi har anledning att vänta oss fler steg tillbaka mot skolpaternalism i Stockholm.

Idag skriver jag på Skolvärldens debattsida om de utmaningar skolan står inför när det gäller att möta och stimulera de allra mest begåvade eleverna, de som i forskningen kallas särbegåvade elever. Jag föreslår bland annat att en del förstelärartjänster kan inriktas mot att utveckla undervisningen för dessa elever och att satsningar på spetsundervisning måste fördjupas, inte rullas tillbaka.

Här är artikeln:

Glöm inte de särbegåvade eleverna

”Jag vantrivdes i skolan, från första klass. Jag tror att jag använde min begåvning för att försöka vara så mycket som möjligt som alla andra. Om man inte får vara sig själv så är det en grogrund för depressioner”. Citatet kommer från en tidigare ordförande i föreningen Mensa.

En eller två elever i varje klass beräknas i snitt vara särbegåvade. Dessa barn utmärks ofta av att de lär sig snabbare, ställer nya frågor, har hög intelligens och har höga krav på sin prestation. Går det ”automatiskt” bra för dessa elever i skolan? Nej, tyvärr inte.

För arbetsmarknader i snabb omställning handlar framtidens konkurrenskraft om att ta vara på människors förmåga att ställa nya frågor istället för att svara på gamla. För Stockholms och Sveriges del är det avgörande att ta tillvara just de här egenskaperna.

Men för många av just dessa elever sker istället det motsatta: de får inte alls tillräcklig stimulans i skolan. ”Jag tyckte att det var slappt, det var inget driv i undervisningen, så jag struntade i att gå dit”, sa en särbegåvad elev. Ofta blir följden underkända betyg och skolmisslyckanden som resultat.

Folkpartiet införde i regeringsställning spetsklasser med riksintag och möjligheten att låta elever till exempel läsa en gymnasieklass i högstadiet eller gå en universitetskurs i gymnasiet. I Stockholm har Folkpartiet varit med och startat flera spetsklasser, senast i Sturebyskolan och Engelbrektsskolan.

Spetsreformen har varit avgörande för elever som äntligen fått undervisning som passar dem bättre. Det är bra, men det räcker inte. Alla elever måste få utvecklas till toppen av sin förmåga. Här är fem åtgärder som skolor, kommuner och regering måste vidta för alla elevers rätt att lyckas:

  • Kunskaper om hur man ser och undervisar särbegåvade måste föras in i såväl lärarutbildningarna som i lärarnas fortbildning. Det kommer att krävas mer än skriftligt stödmaterial – för många lärare är omställningen enorm.
  • Elever och lärare måste kunna använda sig av modern teknik och datorer i skolan. Undervisning i programmering är bra, men får inte handla bara om att ”knacka kod”, utan om att upptäcka logik, kreativitet och systematik.
  • Skolorna bör skapa mentorsnätverk där en del förstelärartjänster kan inriktas på att stödja särbegåvade elever i de ämnen de är särskilt intresserade av.
  • Grund- och gymnasieskolor samt högskolor måste samverka för att göra det möjligt för fler elever att läsa de kurser de vill och kan. Regeringen måste se över och förbättra möjligheter för elever att tillgodogöra sig högskolekurser som de läser under gymnasietiden.
  • Satsningarna på spetsundervisning och spetsklasser måste utvecklas, inte rullas tillbaka.

Att underlätta för särbegåvade barn handlar inte om att skapa fler ”högpresterande” barn, utan om att acceptera alla barn för vad de är och ge dem möjligheter att utvecklas. Svensk skola måste fortsätta att utveckla snabbspår och fördjupning liksom särskilt stöd. Annars är vi snart tillbaka i den gamla socialdemokratiska utjämningsskolan som fokuserar på att alla ska klara godkänt, men inte mycket mer.

Lotta Edholm (FP)
oppositionsborgarråd i Stockholms stad

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 4 508 andra följare

%d bloggare gillar detta: