Feeds:
Inlägg
Kommentarer
Foto: Skärmdump från sverigesradio.se

Foto: Skärmdump från sverigesradio.se

”Förvånad och förbaskad”. Det var LR-ordföranden Bo Janssons reaktion på budgetbeskedet igår att 7000 ytterligare förstelärartjänster i riket slopas hastigt och lustigt. Förbaskad är han nog inte ensam om att vara idag.

Jag har flera gånger tidigare på den här bloggen varnat för att en rödgrön politik betyder att lärarna och skolan sätts på undantag. Här i Stockholm har det redan nu visat sig genom att den socialdemokratiskt ledda majoriteten har avbrutit den lärarlönesatsning som Alliansen genomförde under flera år. Och igår kom beskedet att regeringen avbryter utbyggnaden av karriärtjänster för lärare. Ett besked som säkert kom som en kalldusch för många.

Vänsterns recept för att höja lönerna är att smeta ut små löneökningar till alla lärare. Lärarnas riksförbund har räknat ut att om regeringens satsning på 3 miljarder 2016 blir av (ingen vet det i dagsläget, och Skolledarförbundet har precis hoppat av överläggningarna) handlar det om 800 kronor i månaden per lärare. Det är denna satsning Fridolin refererar till när han ska försvara att han slopar förstelärarutbyggnaden. Man ska inte göra skillnad på lärare och lärare, menar Fridolin. Den satsning som kunnat stärka karriärvägarna och göra det möjligt att höja lönen slopas alltså till förmån för mindre än en förespeglad tusenlapp.

Varför tycker jag att det är så viktigt att höja lärarnas löner? Det finns många anledningar till det, men en mycket kännbar orsak är att vi i Sverige står inför en reell lärarbrist. Alltför få vill bli lärare idag. Söktrycket till lärarutbildningarna har visserligen ökat under Alliansen men befinner sig fortfarande på en alltför låg nivå. Då hjälper det inte att bygga ut lärarutbildningarna; fler måste vilja bli lärare. Då krävs löner som är i nivå med vad akademiker i andra yrken tjänar, möjligheter att påverka sin lön, utvecklas och göra karriär i yrket.

Klassisk socialdemokratisk politik är istället denna: ”Lärarna ska inte tro att de är förmer än andra kommunalt anställda”. Vart den politiken har lett vet vi. Läraryrkets status har devalverats. S och MP har uppenbarligen inte lärt sig någonting.

 

Vad Sverige behöver är en jobbpolitik, vad Sverige får med regeringens budget är en bidragspolitik. Dagens presentation av vårbudgeten i sin helhet innehöll tyvärr inga överraskningar. Regeringen infriar de löften som påverkar sysselsättningen negativt, men struntar i valrörelsens löften om att satsa på utbildning. Det mesta känns igen från den nedröstade höstbudgeten.

Skatterna höjs kraftigt. Det är alldeles uppenbart att den nya regeringen lämnar en politik för riktiga jobb till förmån för en politik med olika typer av bidragsfinansierade jobb.

Det är också ett problem att inga seriösa initiativ tas för ett bättre företagsklimat eller skatteförändringar som uppmuntrar jobb och investeringar. De höjda arbetsgivaravgifterna slår hårt mot ungdomars jobb. Det drabbar särskilt Stockholm, där ungdomsarbetslösheten är relativt låg just för att det finns en stor tjänstesektor som anställer många ungdomar. Det är den typen av personalintensiva branscher som nu drabbas. Kommunerna kompenseras för sina ökade arbetsgivaravgifter, men den privata sektorn förväntas bära de ökade kostnaderna helt på egen hand.

Regeringen passar också på att kraftigt försämra möjligheterna till att göra både rot- och rutavdrag. Rutavdraget har inneburit att svarta jobb har blivit vita och att barnfamiljer har kunnat få hjälp att få livspusslet att gå ihop. Det är beklagligt att regeringen nu vill halvera rutavdraget. Att man ändå undantar personer över 65 år från halveringen får väl tolkas som ett tyst erkännande av att ruttjänster faktiskt spelar en viktig roll i många människors vardag. Det finns knappt någonting i budgeten som handlar om satsningar för att förbättra integrationen, men däremot mycket som försvårar för inte minst utlandsfödda kvinnor att få jobb och driva företag.

Socialdemokraternas Stockholmsfientliga takter sitter också i. Med start 2016 görs det kommunala utjämningssystemet om. Ungefär en halv miljard försvinner från Stockholms budget varje år. Det innebär färre lärare i skolorna och färre händer i äldreomsorgen.

Stefan Löfven har talat om jobben som den mest prioriterade frågan. Men att höja skatten för såväl arbetstagare som arbetsgivare är inte vägen till fler jobb. Stockholm och Sverige behöver inte en bidragspolitik. Vi behöver en jobbpolitik.

Stoppa nattis-tvånget

En liten storm kring ”nattis”, barnomsorg på obekväm arbetstid, har blossat upp i Stockholm. Det får mig att undra om skolborgarrådet klubbat igenom ett beslut som han inte varit insatt i.

Fram till nu har barnomsorg på obekväm arbetstid i de flesta fall i Stockholms stad lösts med att en barnskötare kommer hem till familjen om natten. Men den rödgröna majoriteten i utbildningsnämnden har nu godkänt riktlinjer där barnen istället ska tvingas sova över på förskola. Omsorg i hemmet ska bara ges om ”särskilda skäl” föreligger, enligt förslaget.

I en artikel i Södermalmsnytt försöker skolborgarrådet Olle Burell (S) påskina att de allra flesta som har barnomsorg på obekväm arbetstid vill ha just nattisförskola. Det är ett märkligt påstående som får mig att undra om Burell brytt sig om att undersöka fakta innan han klubbat beslutet. I en sammanställning gjord under 2013 var det ungefär 80 procent av de barn som hade kommunal barnomsorg på obekväm arbetstid, som fick omsorgen genom att en barnskötare kom hem till familjen. Alltså var det endast var femte barn som använde sig av nattis, enligt undersökningen. I fristående verksamhet var fördelningen jämnare, något mindre än hälften hade nattisförskola och drygt hälften hade barnomsorg i hemmet. Men i båda fallen handlade det om ett mindre antal barn, ca 150-200 barn totalt i staden per år med beviljad ob-omsorg, de senaste åren.

I själva verket är både barns och familjers behov olika. För en del handlar det om ett barnomsorgsbehov en timme på kvällstid – då kanske det bäst löses genom att barnet får stanna på sin vanliga förskola lite längre. För andra barn handlar det om omsorg nattetid – då väljer de allra flesta att låta barnet stanna i hemmet, så långt det är möjligt. För åter andra passar det bättre att låta barnet gå på nattisförskola. Valmöjligheterna är värdefulla i sig. Oaktat vilka är det barnets rätt till omsorg och trygghet som ska stå i fokus.

Det är ett stort ingrepp i barnets trygghet och familjens privatliv med det nattistvång som Olle Burell (S) nu genomför. Frågan är vad man tjänar på förändringen. Märkligt är bara förnamnet.

 

Reformerat kulturstöd

Få frågor väckte så mycket bråk och kritik inom kulturvärlden som beslutet att reformera kulturstödet i Stockholm. Dåvarande kulturborgarrådet Madeleine Sjöstedt (FP) fick löpa gatlopp bland missnöjda vänsteraktivister, vilka rätt sällan var aktiva kulturutövare, d v s de berördes inte själva av reformen.

Häromdagen kom så kulturförvaltningens utvärdering av reformen. Mycket intressant läsning som faktiskt inte alls kommenterats av alla arga kritiker. Utvärderingen är mycket positiv och de flesta kulturutövare som berörs är nöjda. Inte ens den nya rödgröna majoriteten verkar vilja förändra det nya stödsystemet på några avgörande punkter. Man kan inte annat än förundras över att t ex kulturnämndens förra vice ordförande Ann Mari Engel, en av de argaste kritikerna, nu förefaller ha tystnat helt. Trots att hon fortfarande är ledamot av nämnden. Tvärtom, hon väljer t o m i förslaget till beslut att understryka, hur positiv hon är till det nya systemet: ”Kort sagt visar översynen att förändringarna av kulturstödssystemet i stort haft positiva effekter. Systemet gynnar både kontinuitet och förnyelse samt möter i stort både kulturlivet och publikens mångfald.”

Naturligtvis är det positivt att den nya majoriteten anser att det nya systemet för kulturstöd är väl fungerande. Debatten kring dess införande hade dock blivit mer givande om den dåvarande oppositionen orkat sätta sig in i det istället för att varierande grad skrika sig hesa.

Löneledande, Burell?

Idag uppmärksammar DN hur många lärare som behöver rekryteras till Stockholm. Elevantalet ökar och klasserna ska hållas små. Alliansens budget innehåller en lågstadiesatsning, som gör att Stockholms stad kan få 170 miljoner. I intervjun säger skolborgarrådet Burell (S)att staden ”ska fortsätta vara löneledande, försöka locka de bästa lärarna”. En och annan som följt debatten i Stockholm sätter nog i halsen vid läsningen.

Lärarlönerna har halkat efter under en mycket lång tid, vilket sannolikt är en av de viktigaste orsakerna till att löneyrket förlorat i attraktionskraft. En viktig orsak till detta stavas S. Genom ständiga ”låglönesatsningar” i kommunerna har lärarlönerna sjunkit relativt andra yrken. Att detta leder till att det inte längre lönar sig att utbilda sig till lärare är inget man tagit hänsyn till. I kombination med att antalet elever i skolåldern blir fler och fler står Stockholm inför en riktig rekryteringsutmaning.

Efter åtta års FP-styre har lärarna idag har en genomsnittslön på ungefär 34 000 kronor i månaden, och mer än 400 lärare tjänar mer än 40 000 kronor i månaden. Det är resultatet av att staden under Alliansen klarade att prioritera just lärarna. Tyvärr verkar satsningen nu helt avbruten. Lärarfacken har fått avslag på sina yrkanden om fortsatta lönesatsningar på lärare. Bland annat P4, Dagens samhälle och Skolvärlden (här och här) har uppmärksammat det socialdemokratiska lönesveket.

De 170 miljonerna, som Burell idag kommenterar, ska alltså syfta till att minska klasstorlekarna, framförallt i de tidiga åren. De är en del av Alliansens lågstadielyft, inskrivet i Alliansbudgeten som statsminister Löfven och utbildningsminister Fridolin regerar med. Men under S-styret verkar staden synnerligen oförberedd att möta ens skolornas löpande rekryteringsbehov när antalet elever ökar. För det krävs nämligen satsningar på att locka fler lärare hit. Det kräver satsningar på lärarlöner och på bättre arbetsvillkor. Särskilt skolor med större utmaningar behöver kunna göra extrasatsningar för att locka till sig de skickligaste lärarna. Men signalerna är helt omvända. I veckan varnade utbildningsförvaltningen rentav om att resurserna till skolorna rentav kan minska om inte extrapengar skjuts till.

Det kan gå snabbt att förlora en tätposition. Lärare har många arbetsgivare att välja mellan. Finns det inte tillräckligt många lärare som är intresserade av att arbeta i Stockholm riskerar tyvärr klasserna att bli större och kvaliteten på undervisningen att bli lidande.

Den stora utmaningen som Stockholm har framför sig är att fortsätta locka till sig de skickligaste lärarna. Då krävs handling. Inte valhänta ord från vänster.

I ett tilläggsdirektiv till den så kallade skolkostnadsutredningen, som skickades ut igår, skriver den rödgröna regeringen att kommuner ska ges rätt att sätta stopp för etableringen av nya vinstdrivande friskolor. Ännu en gång har Vänsterpartiet och Socialdemokraterna fått diktera regeringens politik, och frågan är vad som egentligen finns kvar av Miljöpartiets tidigare försvar av friskolor och valfrihet.

Regeringens förslag är ett tydligt avsteg från Friskolekommitténs överenskommelse och hotar därmed de långsiktiga regler för friskolorna som man hittills varit överens om. Men framför allt är det ett ytterligare steg i vänsterpartiernas strävan att begränsa det fria skolvalet och försvåra för friskolorna. En mycket tråkig och allvarlig utveckling.

Ett kommunalt veto skulle öka skillnaderna mellan kommunerna, bostadsorten skulle bli ännu mer avgörande för möjligheterna att välja skola än vad den är idag. Risken är stor att ett kommunalt veto innebär att det – hårdraget – bara finns friskolor (och valfrihet) i borgerligt styrda kommuner, medan S-styrda kommuner får nöja sig med enbart kommunala skolor. För gymnasieelever, som har lättare att resa lite längre till skolan, och i storstadsområden med goda kommunikationer över kommungränserna, kommer kanske det kommunala vetot inte att märkas av lika mycket. Men gymnasiet är bara tre år i slutet av skoltiden, och de flesta av landets barn bor faktiskt inte i Stockholmsområdet.

Det räcker med att se hur Stockholms stad numera yttrar sig över friskoleansökningar för att förstå vilket tvärstopp för nyetableringar ett kommunalt veto skulle bli. Stadens budskap är numera, för tre av ansökningarna, att de kommer att påverka stadens skolväsende negativt så väl ekonomiskt, organisatoriskt som pedagogiskt, då huvudmännen vill etablera sig i områden där de kommunala skolorna ”redan idag har stora lokalöverskott”. Men att de kommunala skolorna i vissa stadsdelar har haft svårt att attrahera elever boende i närområdet eller rimligt pendlingsavstånd innebär inte att en fristående aktör per automatik skulle ha samma problem. Och även om det skulle innebära detta är det ändå inte skäl nog att vilja stänga dörren för friskoleetableringar. Stadens nya linje handlar om ideologi, även om man gör sitt bästa för att maskera den med förment pragmatisk argumentation.

Än mer allvarligt är att staden numera också har synpunkter på etableringen av s k resursskolor, d v s skolor med särskild inriktning mot elever med stora svårigheter i skolan. Detta eftersom staden inte anser att dessa arbetar tillräckligt ”inkluderande”.Förutom att det saknas lagstöd för staden att ha synpunkter utifrån detta perspektiv så är valfriheten för dessa barn lika viktig som för alla andra barn.

Vår nuvarande regering, ”samarbetsregeringen”, hade alla möjligheter att skapa långsiktiga spelregler, genom att bygga vidare på uppgörelserna i friskolekommittén. I stället har man valt en konfrontativ blockpolitik, ivrigt påhejade av Stockholms rödgröna majoritet.

För Folkpartiet är det tvärtom. Valfriheten är inget problem – den är en oerhörd tillgång. Det viktiga är att se till så att alla skolor håller hög kvalitet, oavsett om de är kommunala eller fristående. Rätten att välja skola är en frihet väl värd att bevara.

Stockholms stad planerar att inrätta ett råd för mänskliga rättigheter. Inget fel i det, tvärtom, också i Stockholm kränks människor. Hedersförtryck är t ex mycket utbrett och ungdomar, framförallt flickor kränks dagligen. Om turerna kring MR-rådet har jag skrivit bl.a. här.

När den styrande majoriteten drog tillbaka ärendet meddelade Fi:s gruppledare Sissela Nordling Blanco i Stockholms Fria Tidning att hon skulle boka in ett möte med borgarna för att förklara hur det hela är tänkt. Om man bortser från språkbruket och det faktum att man kanske borde kallat till möte innan man lade fram ett helt ogenomtänkt förslag så är det välkommet.

Kallelsen till detta möte har nu kommit. Jag kan väl erkänna att min förhoppning att kunna ändra på något i upplägget av MR-rådet är ganska liten, men jag hade ändå trott att majoriteten skulle göra ett allvarligt försök att visa att detta råd inte är ett propagandajippo.

Döm därför om min förvåning när jag öppnade Dagens Nyheter idag och läser ett rödgrönt epos mot frihandelsavtalet med USA, undertecknat av stadens nyligen tillsatta direktör för mänskliga rättigheter. Jag förstår faktiskt inte hur man tänker sig att skapa förtroende för rådets oberoende roll när man som högste chef agerar så.

Annika Hjelm är fri att uttrycka vilka åsikter hon vill, men hon riskerar med sitt agerande att ytterligare understryka MR-rådets partipolitiska agenda och därmed rubba förtroendet för rådet ytterligare. Detta innan det ens fått sitt regelverk, än mindre är tillsatt.

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 4 025 andra följare

%d bloggare gillar detta: