Feeds:
Inlägg
Kommentarer

De första preliminära betygsresultaten för eleverna i Stockholms kommunala skolors årskurs 9 för år 2014/2015 är nu klara. Andelen elever som får godkänt betyg i samtliga ämnen har förbättrats enligt de första resultaten liksom genomsnittsbetygen, medan andelen som blir gymnasiebehöriga ligger kvar på samma nivå som 2013/2014 enligt de preliminära siffrorna.

Andelen elever som blev behöriga till gymnasieskolans yrkesprogram var i år 85,7 procent, vilket innebär att den är oförändrad jämfört med år 2013/2014. Andelen som nått godkända betyg i samtliga ämnen var 78,3 procent, en ökning från 77,0 procent år 2013/2014. Meritvärdet, räknat på elevernas 16 bästa betyg, var 230,7 poäng, jämfört med 225,2 poäng år 2013/2014. Både positiva tendenser liksom oförändrade mått alltså. Även om det är roligt framförallt att alltfler blir godkända i samtliga ämnen, en trend som håller i sig sedan tidigare år, är det bekymmersamt att andelen som blir behöriga till gymnasiet inte tycks öka. Utan fullgångna gymnasiestudier blir det för de flesta mycket svårt på arbetsmarknaden och i livet.

Grunden för goda skolresultat läggs genom att satsa på skolan, på lärarna och på trygghet och studiero för alla elever och i alla skolor. Tyvärr har Socialdemokraterna under sin första tid vid rodret i Stockholms stadshus inte ”bara”, mycket uppseendeväckande, avbrutit satsningen på högre löner för lärare. Utbildningsförvaltningen har larmat att det kan bli svårt ekonomiskt även inom skolan kommande år och i flera stadsdelar har förskolorna redan tvingats skära ned och/eller ta in fler barn i varje grupp.

Stockholm och Sverige har fortfarande stora utmaningar när det gäller skolan. Här måste Socialdemokraterna ta sitt ansvar. De satsningar på kunskap som Folkpartiet har genomfört ger resultat långsiktigt, men man måste ha modet att prioritera skolan också när det gäller. Utan kloka politiska beslut får inte skolor och lärare de förutsättningar som behövs för att kunna göra skillnad för eleverna. Socialdemokraternas ointresse för skolan oroar mig

Stora besparingar hotar nu inom förskolan i Stockholm. Den rödgrönrosa majoriteten har avsatt för lite pengar i budgeten för 2015.

Framförallt inom stadsdelen Hägersten-Liljeholmen börjar konsekvenserna synas. Alla verksamheter i stadsdelen har fått ett sparbeting på två procent, så också förskolan. Om detta har jag skrivit här. Besparingarna inom förskolan är helt oacceptabla och strider dessutom mot de löften som bl a miljöpartiet utgav i valrörelsen. Det är nog väldigt få föräldrar i Hägersten-Liljeholmen som uppfattade att en röst på de rödgrönrosa partierna skulle innebära besparingar inom just förskolan.

I kölvattnet av diskussionen har också uppstått en debatt kring de ”demokratipengar” som de rödgröna partierna avsatt i budgeten för stadsdelarna, 45 miljoner kronor. Denna satsning omfattar väldigt mycket, bl a stadsodling.

En del av satsningar, som Hägersten-Liljeholmen vill göra, har en prislapp, t ex demokratisamordnare (950 000 kr) medan annat förväntas vara ”gratis”. Jag har angripits för att jag i debatten kring besparingar inom förskolan ställt förskolan mot just stadsodlingar. Detta eftersom projektet stadsodling inte har en prislapp i beslutet kring demokratipengar. Detta bygger dock på missuppfattningen att politiska prioriteringar alltid och enbart handlar om ekonomiska satsningar. Pengar är naturligtvis viktigt, men vad politiker säger är minst lika viktigt. Stadens opolitiska tjänstemän läser de dokument som de rödgrönrosa tagit fram och försöker skapa förslag till beslut utifrån detta. Förskolan är inte särskilt högt prioriterad, varken i text eller budget, medan ”demokratisatsningen” är den rödgrönrosa majoritetens stora politiska nummer.

Med den politiska prioriteringen är det inte konstigt att stora besparingar sker inom just förskolan. Demokratipengarna är inte öronmärkta och skulle kunna användas till förskolan (en satsning på förskolan är  f ö sannolikt en viktigare demokratisatsning än både stadsodling och demokratisamordnare). Pengarna till förskolan är däremot öronmärkta. Det struntar dock den rödgrönrosa majoriteten helt i. Tydligare än så kan inte en politisk prioritering se ut.

I veckan har jag konstaterat att först Sturegallerian och sedan Gallerian nu vill bygga på sina fastigheter rejält.

Att fastighetsägare vill utveckla sina fastigheter är helt nödvändigt för Stockholms utveckling, och lika nödvändigt är det att vi som politiker tar det ansvar som ligger på oss att planera staden.

Om vi inte tänker efter innan vi bygger finns risken att vi upprepar 1960-talets misstag och bygger sönder det som gör Stockholm vackert och istället skapar nya otrygga miljöer. Därför krävs en tydlig tanke och vilja från Stockholms stad om vad man vill med City och Stockholms gestaltning. Det saknas idag.

I stället presenteras projekt efter projekt, många långt svårare att bedöma än förslaget för delar av Gallerian, som kommer bli dubbel så högt som huset mitt emot om det går igenom. Skönhetsrådet tar till kraftord och kallar det Monsterhuset. Jag är böjd att hålla med.

En varsam upprustning och utveckling av City kan läka en del av de sår som rivningen av Klarakvarteren gav upphov till. Detta kan i vissa fall innebära högre bebyggelse och en förändrad stadsbild om det är uppenbart att fördelarna överväger nackdelarna för stockholmarna och Citys utveckling. Viktigast av allt, och vårt politiska ansvar, är att vi har en genomdiskuterad, sammanhållen utvecklingsstrategi för City som helhet. Ett mer levande City kräver dessutom fler bostäder, inte ännu fler kontor.

Därför har vi lagt en Motion om en samlad utvecklingsstrategi för City i kommunfullmäktige om att en konkret strategi nu ovillkorligen måste fram. Stockholmarna och politikerna måste ha ett bra material att kunna diskutera hur vi vill att City ska utvecklas. Förslagsvis ett konkret ”byggnadslandskap” att förhålla oss till där höjder och volymer är tydligt beskrivna.

Under de två gångna mandatperioderna har förskolan varit en av stadens allra mest uppskattade verksamheter, med några av landets minsta barngrupper, präglad av hög kvalitet och en stor mångfald av pedagogiska inriktningar. Att så har varit fallet är inte någon slump.  Sedan Folkpartiet tog över ansvaret för förskolan 2006 har staden konsekvent satsat stora resurser på att stärka kvaliteten och minska barngruppernas storlek. Stockholm tillhör tack vare detta nu den tiondel av Sveriges kommuner som har de allra minsta barngrupperna.

Tyvärr styrs dock Stockholm nu av en rödgrönrosa majoritet som väljer att inte satsa på förskolan. Den nya majoritetens budget, som innebär ytterst magra påslag till förskolorna, leder nu på flera ställen till nedskärningar och större barngrupper.

I Hägersten-Liljeholmen har det gått så långt att stadsdelen nu måste göra stora nedskärningarförskoleverksamheten. Men trots det framhärdar den rödgrönrosa majoriteten att genomföra en miljonsatsning på ett ”demokratiprojekt”, innehållandes förslag på stadsodling och en undersökning kring vilka fritidsaktiviteter som unga efterfrågar. Till det finns det tydligen pengar. Det är, rent ut sagt, en helt galen och felaktig prioritering.

Vi i Folkpartiet prioriterar istället att ge barnen i Hägersten-Liljeholmen möjlighet till lek och lärande i små barngrupper på förskolan, för att ge dem en bra start i livet och öka deras chanser att växa upp till medborgare som kan och vill delta i samhällslivet. En bra förskola är för oss en minst lika stor demokratisatsning som de förslag majoriteten driver igenom på förskolornas bekostnad. Folkpartiet kräver därför att de 2,6 miljoner som avsatts för att genomföra ”demokratiprojektet” ska omfördelas till förskolans verksamhet, så att planerna på nedskärningar kan stoppas. Tyvärr verkar inte majoriteten dela vår uppfattning.

Även på andra ställen i staden har förskolorna drabbats av majoritetens nedmonteringspolitik. Exempelvis har ett antal förskolor i Skarpnäck, i brev till vårdnadshavarna, varnat för betydligt sämre ekonomiska förutsättningar. Förskolorna konstaterar att de på grund av detta kommer att behöva öka barngruppernas storlek med ungefär ett barn per grupp och/eller minska personalstyrkan.

Kungsholmen tvingas stadsdelsförvaltningen till att helt frångå kommunfullmäktiges sedan länge beslutade tak för barngruppernas storlek. I småbarnsgrupperna tänker stadsdelen nu ta in 15 barn, ett barn mer per grupp än riktlinjerna medger (14 barn). Och i barngrupperna för de äldre barnen sätts nu taket vid 21 barn, det är hela 3 barn mer än riktlinjerna säger (18 barn).

I Skärholmen har stadsdelsförvaltningen tvingats sänka ambitionerna, och planerar nu för ökade barngrupper och en sänkt personaltäthet.

Socialdemokraterna gick till val på att hela deras då föreslagna skattehöjning på 15 öre skulle gå till förskolan och skolan. Sedan kom de till makten. Skattehöjningen blev större och satsningarna mindre. Trots allt tal om satsningar på förskolan och skolan så tog det bara ett par månader av vänsterstyre innan vi fick se besparingar på barnen.

Så står det nu klart att lärarna i Stockholm inte kommer att få högre lönelyft än några andra yrkesgrupper i Stockholm. Snarare mindre, faktiskt. Jag är inte förvånad; socialdemokraterna har aldrig någonsin prioriterat högre lön för just lärare och detta är i själva verket den viktigaste orsaken till att löneutvecklingen varit så svag.

Måhända finns det dock lärare som blir mer förvånade än jag. Var det någon som hörde socialdemokraterna andas om detta i valrörelsen? Nej, de flesta hörde nog socialdemokraterna instämma i Folkpartiets tal om att lärarlönerna måste höjas under många år framöver. Sveket blir därmed dubbelt stort.

Läraryrkets status har sjunkit under många år och allt handlar naturligtvis inte om lön. Men även om sambanden är komplicerade så är faktiskt höjda löner det enklaste sättet att snabbt åtgärda detta. Bland mycket annat är lön ju ett kvitto på hur samhället värderar ens insatser.

Den rödgröna majoritetens ovilja att leva upp till sina vallöften riskerar också att leda till att Stockholms lärare inte får del av de extra lönepengar som regeringen utlovat. Det bygger nämligen på att kommunerna visar att de prioriterar lärarlönerna. Det kan man knappast längre säga att Stockholm gör. Det är skamligt.

I början på januari var jag rätt upprörd över att de rödgrönas bristande besluts- och ansvarskraft gjorde att massvis med pengar försvann till ingen nytta. Nu har Konstitutionsutskottet riktat kritik mot Infrastrukturminister Anna Johansson (S) för att regeringens hantering av Förbifarten inte rimmar med kravet på god hushållning i budgetlagen.

Inte nog med att man inte orkade se till att bestämma sig mellan S, MP och V om hur man skulle göra med kollisionskursfrågan Förbifarten. Utan man försökte också skjuta hela ansvaret till Alliansen i Stockholms läns landsting. ”Staden och Länet ska förhandla”, sades vara skälet till stoppen. Detta trots att Alliansen i landstinget på alla tänkbara sätt meddelade att man inte var intresserad av någon omförhandling.

KU tycker därför att regeringen borde ha inhämtat ett yttrande från landstinget i frågan innan den tog beslutet om frysning. Vilket naturligtvis är det rationella att göra om man inte måste skapa tid för att hinna bråka klart politiskt.

Sammanfattningsvis. Det har alltså kostat minst 170 miljoner kronor att de rödgröna inte var överens före valet om de verkligt viktiga frågorna.

Idag skriver DN om problemet med hemmasittare, elever som inte kommer till skolan på lång tid. Problemet är inte nytt och det krävs flera typer av insatser för att få tillbaka eleverna till skolan.

Stockholms stad gjorde 2010 en första kartläggning av så kallade hemmasittare i grundskolan. Undersökningen genomfördes under två månader på samtliga kommunala grundskolor i Stockholm. Elever som hade mer än 50% frånvaro definierades som hemmasittare. Totalt omfattades 232 elever, vilket motsvarade knappt 4 promille av de ca 60 000 som då gick i kommunal grundskola.

Gruppen är mycket heterogen. Där ryms t ex elever som är inlagda på sjukhus, elever vars föräldrar håller barnen hemma (t ex de som krävt hemundervisning) och elever med ett stort och komplext stödbehov där man inte lyckats hitta lösningar för hur stödet ska organiseras.

Självklart ska vi erbjuda alla elever en bra utbildning med det stöd som krävs och det är viktigt att se att både problemen liksom lösningarna varierar mellan olika elever. Men för mig är det viktigt att slå fast att det är barnets behov av en trygg hemmiljö och en bra skolgång som måste stå i första rummet.

Samverkan mellan skolan, socialtjänsten och psykiatrin är i de allra flesta fall A och O för elever med omfattande frånvaro i skolan. I många fall där hemmasittandet beror på att barn hålls hemma av sina föräldrar (eller på grund av en annan problematik i hemmet) måste socialtjänsten ges stärkta förutsättningar att agera för att hjälpa barnet. Idag finns få möjligheter när föräldrarna vägrar eller inte kan få sitt barn att gå till skolan.

I andra fall, som det fall DN lyfter fram idag, kan man utläsa att det handlar om ett komplext stödbehov som gjort att skolvardagen inte fungerat. I Stockholm liksom i övriga Sverige finns familjer som känner att de behövt söka sig till skolor med specialriktning för att problemen inte kunnat lösas på den ursprungliga skolan. Det måste vi våga se och bemöta och därför är jag orolig när Stockholm nu styrs av en majoritet som uttalat är emot fristående resursskolor.

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 4 356 andra följare

%d bloggare gillar detta: