Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Idag skriver DN att Skolverkets statistik verkar visa att barn till utlandsfödda i högre grad får högre betyg än de kunskaper de uppvisar på nationella proven. Undersökningen visar dock också att det är för många, både bland elever med svensk och utländsk bakgrund, som får högre slutbetyg än provbetyg. Drygt var tredje elev som fått resultatet D på de nationella proven i matematik i åk 9 fick ett högre slutbetyg än så. Det är en såpass hög andel att det inte går att förstå det på annat sätt än att skolan blundar för att många av eleverna inte har tillräckliga kunskaper för sitt betyg.

Om en elev konsekvent släpps igenom trots provresultat som inte motsvarar betygen borgar det, som alla förstår, för att man inte kommer att kunna förstå stoffet som krävs för studier på högre nivå. Hade eleven istället fått en rättvisande bild av hur hen låg till hade skolan kunnat sätta in anpassad hjälp och eleven hade förstått vad som krävs för att lyckas bättre.

I Stockholms stad finns sedan några år möjlighet för gymnasieskolorna att genomföra det s k Stockholmsprovet, ett diagnostiskt prov i matematik. DN skrev om detta när provet infördes. Gymnasieeleverna gör provet bland det första de gör i sina nya skolor och provresultaten jämförs sedan med elevernas avgångsbetyg från grundskolan. Provet visar generellt i hur hög grad eleverna efter sommarlovet uppvisar kunskaper i nivå med de betyg de fick i nian. Resultaten visar, inte oväntat, att det ofta är stora diffar.

Stockholmsprovet har lett till ett arbete inom utbildningsförvaltningen och på skolorna för att få till en mer likvärdig betygssättning, ett arbete som jag hoppas kommer att fortsätta under Socialdemokraternas ledning. Men därtill är jag sunt skeptisk. (S) har snarare visat att de är mest intresserade av att mäta resultaten hos dem det trots allt går bra för. I stadens egna uppföljningar, tertialrapporterna, har man precis valt att bara titta på dem som klarat hela gymnasiet (2500 poäng). De som inte klarar att ta 2 500 poäng ska inte längre synas i denna del av resultatuppföljningen. Det är klart att resultaten då kommer att ”se bättre ut”. Man tar helt enkelt inte längre med de elever som har de allra sämsta resultaten…

Alltför låga förväntningar på eleverna är en del i problemet med att svensk gymnasieskola och högre utbildning sackar efter internationellt. Och precis som när det gäller diskussionen om skolor som konsekvent underpresterar, vilket Timbro visade i en rapport häromveckan, är ett stort problem att skolans tillkortakommandena bortförklaras. Att det sätts så många glädjebetyg i svensk skola är inte att underlätta för eleverna – det är att svika eleverna med svaga kunskaper. Det måste vara slut med att sopa skolmisslyckanden under mattan.

Igår medverkade jag i SVT med anledning av att socialnämnden antog en strategi mot våldsbejakande extremism.

Ansatsen att vilja ta fram en sådan strategi är lovvärd. Det finns också saker i strategin som är bra, till exempel skrivningar om samverkan och utbildning. Tillsammans med mina partikamrater Birgitta Ohlsson, Joar Forssell och Isabel Smedberg Palmqvist har jag själv lyft liknande tankar. Det är viktigt att vi tidigt upptäcker personer som är på väg in i radikala miljöer.

Men på det hela taget har strategin stora brister. Den beskriver hur personer som återvänder från strider utomlands ska få hjälp med bostad och försörjning, men säger inget om de brott som dessa personer kan ha begått. Vi kan inte ha positiv särbehandling för jihadister, och vi kan definitivt inte ignorera eller trivialisera deras gärningar.

Men socialborgarrådet Ewa Larsson (MP) slår ifrån sig. Hon menar att socialtjänsten bara bör ha fokus på det sociala. Man ska inte bry sig om vilka handlingar personerna har begått.

Självklart är det polisens och rättsväsendets sak att utreda brott. Men det hindrar inte att det finns ett samarbete mellan polis och socialtjänst, eller att socialtjänsten kan agera när misstanke om brott föreligger.

Ta socialtjänstens arbete med utsatta barn. Vid misstanke om att ett barn varit utsatt för brott gör socialtjänsten självklart alltid en bedömning om en polisanmälan ska göras. Stockholm har ett barnahus där polis, åklagare, socialtjänst och sjukvård sitter under samma tak, så att ett barn som blivit utsatt för våld ska kunna komma till ett ställe, träffa samma personer och inte behöva upprepa sin berättelse gång på gång. Ett sådant arbetssätt torde vara omöjligt om det ska råda vattentäta skott mellan socialtjänst och övriga myndigheter.

Majoriteten verkar dessutom ha ytterst svårt att förstå att de brott som IS begår – folkmord, brott mot mänskligheten, krigsförbrytelser – är extremt speciella. Sverige har, liksom alla andra medlemmar i världssamfundet, en oavvislig plikt, enligt folkrätten, att förhindra och lagföra dessa brott, oavsett var någonstans de begås. Ingen offentlig tjänsteman kan se mellan fingrarna. Alla måste hjälpas åt.

Läser man strategins text om det så kallade ”efterperspektivet” noga talar den om två grupper: de som vill lämna en våldsbejakande extremistisk gruppering, och de som kommer hem från strider utomlands. Dessa två grupper är inte identiska. I det första fallet finns det en motivation att förändra sitt liv till det bättre. I det andra fallet är detta inte alls säkert, snarare tvärtom.

Jag vill vara tydlig med att personer som vill göra den svåra resan ur en extrem miljö ska få samhällets stöd på vägen. Detta kräver ett helhetsgrepp om personens situation. De måste få träffa personer som har gjort samma resa som de, och deras anhöriga måste få hjälp att stötta dem på vägen. Här kan säkert Stockholms stad göra mer än idag. Inte heller här kan man dock bortse från de brott som eventuellt har begåtts. Ånger ger inte immunitet.

Men att säga att personer ska kunna åka iväg och strida utomlands och sen kunna komma tillbaka och påräkna samhällets stöd, utan att det nödvändigtvis finns en motivation att förändra sitt liv, och utan att man ska behöva sona sina brott, det är ett moraliskt haveri.

Vad säger de tusentals stockholmare som känner människor som flyr, hotas eller i vissa fall dödats av IS våld? Vad skickar denna strategi för signal till dem?

Låt mig till sist säga att debatten har kommit att handla väldigt mycket om just IS, eftersom vi har en situation där många unga svenskar åker ner och slåss för dem, och eftersom den brottslighet som IS begår är ohygglig.

Vi får inte glömma bort att det finns andra våldsbejakande extremistiska miljöer också, och att både autonoma och rasideologiska grupperingar är verksamma i Stockholm. Det finns mycket att göra för att bekämpa även dessa tendenser. Detta är dock ett perspektiv som i stor utsträckning saknas i strategin.

Det kloka hade varit att ta till sig av kritiken, att inse att strategin i dagsläget inte håller, och att arbeta om den. Istället har man nu hastat igenom den. Så har man behandlat ett extremt angeläget ämne på ett oerhört klumpigt sätt.

IS-krigare ska åtalas

Att bekämpa extremism är viktigt i ett demokratiskt samhälle. Att de krafter som vill störta demokratin synas och att individer som begår brott ställs inför rätta borde vara självklart i ett rättssamhälle. Alltför länge har det svenska samhället, inte minst från rödgrönt håll, varit alltför blåögd i sin attityd gentemot extremister.

I morgon ska socialnämnden anta nya riktlinjer för att bekämpa extremism och det är alldeles uppenbart att de rödgröna fortfarande tror att silkesvantar är den bästa metoden att möta hemvändande IS-krigare. Om detta skriver Joar Forsell, Isabel Smedberg-Palmqvist, Birgitta Ohlsson och jag i Aftonbladet idag.

Som politiker upphör man aldrig att förvånas. Man tror man vet vad som är god demokratisk tradition, men så plötsligt ändras förutsättningarna. I Stockholms stad märks nu på ett påtagligt sätt hur försvagad socialdemokratin i praktiken är. Visserligen har man lagt beslag på finansborgarrådsposten, men i praktiken har Vänsterpartiet och Miljöpartiet ett mycket större inflytande än tidigare. Socialdemokraterna tvingas hela tiden anpassa sig efter dessa tillväxtfientliga partier istället för att söka stöd för t ex byggande hos Moderaterna och Folkpartiet.

För någon månad sedan lade Allianspartierna en motion om att inte lägga ned Bromma flygplats. Kutym är att alltid låta oppositionen vara med och påverka vilka instanser som motioner ska remitteras till. I detta fall ville vi remittera motionen till de kommuner i Sverige som påverkas av eventuell nedläggning. Det rör sig om ca tjugo kommuner, t ex Östersund, Sundsvall, Kalmar och Malmö.

Till vår förvåning meddelade Socialdemokraterna att man inte tänkte låta dessa kommuner inkomma med sina synpunkter genom ett remissföfarande. Uppenbarligen vill man inte veta vad partikompisarna i dessa kommuner tänker och tycker om Bromma. Maken till feghet får man leta efter.

Jag har nu skrivit till Folkpartiets gruppledare i de berörda kommunerna och bett dem att på eget bevåg skicka in sina synpunkter till Stockholms stad. Förhoppningsvis är det fler partier som följer efter. Socialdemokraterna måste få veta att en nedläggning av Bromma faktiskt påverkar människor och företag, inte enbart här i Stockholm utan faktiskt i hela landet.

 

Fritidshemmets uppdrag: Lärande och lek.

Fritidshemmets uppdrag: Lärande och lek.

Idag firas fritidshemmens dag – en dag att uppmärksamma fritidshemmets viktiga roll för elevernas lärande och utveckling. Fritidshemmet har på en och samma gång dels det viktiga uppdraget att stötta eleverna i deras lärande, och dels uppdraget att stärka dem i leken, i det sociala samspelet och utvecklingen tillsammans med andra.

Fritids är populärt i Stockholm. Faktum är att nio av tio barn mellan 6 och 9 år går på fritids och och att de allra flesta föräldrar med barn på fritidshemmet är nöjda med verksamheten. Men även i en bra och populär verksamhet finns det givetvis mycket som kan utvecklas. Det har på senare år blivit allt svårare att rekrytera högskoleutbildad personal till fritidshemmen och på många håll uttrycker man att grupperna blivit större. Det är inte unikt för Stockholm utan är en rikstrend. Men i ett Stockholm som växer behöver också fritidshemmet förutsättningar att stärkas och utvecklas.

Ett par punkter står överst på min agenda för att höja kvaliteten på fritids. En viktig punkt handlar om samverkan mellan skola och fritids, en annan om kompetensutveckling för personalen. Jag tror att det är rätt väg att gå för en ännu bättre verksamhet och menar att staden måste ligga på lärarutbildningsanordnarna i regionen, samt vara beredda att finansiera, fler platser i vidareutbildning för fritidshemspersonal som är anställda i staden. Jag tror också att det är dags att se över hur vi ska kunna hålla nere och minska gruppstorlekarna på fritidshemmet.

Under min tid som borgarråd fick jag vara med och starta upp ett stort nätverk i staden för fritidshemmets samtliga personal, där man gemensamt kan stötta och stärka varandra i arbetet för ett bättre fritids. Det arbetet måste fortsätta!

Tyvärr vill jag hävda att den S-ledda majoriteten i utbildningsnämnden hittills inte gjort särskilt mycket konkret för fritids. De ekonomiska påslagen 2015 blev för fritidshemmet precis som för resten av utbildningsverksamheterna magra.

Fritids är viktigt – idag och alla andra dagar.

Fler svarta jobb

Mindre jämställt och fler svarta jobb – det är vad expertmyndigheterna Ekonomistyrningsverket och Ekobrottsmyndigheten säger om Löfvens förslag till sänkt RUT-avdrag och ROT-avdrag.

De rödgrönrosa vill halvera taket för RUT-avdraget av fördelningspolitiska skäl. De menar att det inte går till ”genomsnittliga” hushålls behov. Ekonomistyrningsverket synar detta påstående och konstaterar att det är barnfamiljer som kommer drabbas mest av sänkningen.

RUT-avdraget har skapat en ökad sysselsättning hos individer, främst kvinnor, med svag anknytning till arbetsmarknaden och redan i regeringens egna förslag konstaterar man att sänkningen förväntas ha en långsiktigt negativ sysselsättningseffekt för de längst bort från arbetsmarknaden.

Den stora minskningen ROT-avdraget från 50% till 30% kommer skapa obalanser i marknaden säger både ESV och Skatteverket. Svartjobben kommer dessutom att öka, spår både ESV och ekobrottsmyndigheten.

I Stadshuset ropar de rödgrönrosa efter ”vita jobb-modellen”, en modell skapad av facket för att få starkare inflytande. Här har ni en riktigt ”vita jobb-modell” som faktiskt skapar fler vita jobb och färre otrygga, oskattade jobb. Ta inte bort den.

Värst blir det som vanligt för kvinnorna längst bort från arbetsmarknaden. I fördelningspolitikens tecken ska strävsamma personer, med få andra möjligheter på arbetsmarknaden, tas ifrån sin försörjning. Egna pengar, intjänade genom lön för eget arbete, tycks vara något fult i socialdemokratins Sverige. Hellre bidrag än riktig lön…

Tydligare än så kan man inte visa hur skillnaden mellan ett rödgrönt och ett liberalt tänkande om ett jämställt och solidariskt samhälle ser ut.

Vi har under helgen återigen fått höra att Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan och Migrationsverket hamnar i botten på svenskarnas förtroendelista. Det är ett verkligt bekymmer att de myndigheter som hanterar jobb och arbetstagare också är de som rankas lägst i medborgarnas ögon.

Stockholm behöver fungerande matchningsfunktioner på arbetsmarknaden. Rent konkret är det stockholmarna som får plocka upp notan när Arbetsförmedlingen inte fungerar. Både genom utebliven tillväxt och genom ersättningar till arbetslösa. Så länge det ser ut på det sättet har vi ett behov av att ha en kompletterande kommunal arbetsförmedling, Jobbtorgen.

I januari 2014 tillsatte alliansregeringen en särskild utredare, Agneta Dreber, för att göra en bred översyn av Arbetsförmedlingen. Dreber skulle bland annat utreda styrningen, inslaget av privata utförare av olika tjänster men också andra länders arbetsförmedlingar.

Tyvärr har den rödgröna regeringen entledigat den statliga utredaren och inga nya direktiv har presenterats för utredningen. Det är ganska obegripligt när Socialdemokraterna själva signalerar att verksamheten inte fungerar.  Är det rädslan för att upptäcka att medicinen kan vara alternativa aktörer?

I vilket fall behöver Sverige och Stockholm en Arbetsförmedling som möter dagens arbetsmarknad och dagens arbetssökande. Svaren på hur det systemet ska utformas på bästa sätt finns inte alltid hos politiker, därför krävs en omfattande genomlysning av experter.

Ett första steg är den rödgröna regeringen slutar stoppa huvudet i sanden och ser till att återuppta arbetet med att utreda arbetsförmedlingen.

Länk till den skrotade utredningens direktiv http://www.regeringen.se/sb/d/18370/a/233518

 

 

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 4 249 andra följare

%d bloggare gillar detta: