Att gå i skolan handlar inte endast om att tillägna sig teoretiska kunskaper utan också om att skapa sociala kontakter och lära sig att fungera i ett socialt sammanhang utanför familjen. Kraven på att få ge hemundervisning dyker ändå upp med jämna mellanrum, senast som ett förslag av Centerpartiets idégrupp. Om detta skriver jag i senaste numret av Frisinnad tidskrift (ej på nätet).
Sverige har en av de äldsta skolpliktslagstiftningarna i världen, redan 1842 stadgade riksdagen att alla barn skulle gå i skolan. Det har varit en av nycklarna till att Sverige lyckades höja sig ur fattigdomen och bli ett rikt land. Skolplikten har sannolikt också en mycket stark ställning hos det svenska folket. Ytterst sällan hörs invändningar från föräldrar över att deras barn ”tvingas” gå i skolan.
Under senare år har skolplikten dock börjat ifrågasättas. Centerns idégrupp föreslog nyligen att skolplikten skulle avskaffas. I Stockholm är det annars främst några anhängare till Maranata som driver frågan om hemundervisning. För ett år sedan var det en en flitig debatt om just hemundervisning här på bloggen.
Sedan 2006 då jag blev skolborgarråd har jag på håll tvingats följa ett antal barn, samtliga flickor, som hållits hemma av sina föräldrar och förnekats en normal skolgång. Trots att en enig utbildningsnämnd och flera rättinstanser slagit fast att barnen ska gå i skolan så har barnen hållits hemma i åratal. Trots flera anmälningar till socialtjänsten händer i praktiken ingenting trots att vi vet att dessa barn hålls hemma, får ytterst lite kontakt med omvärlden och att undervisningen knappast följer skollagen och läroplanen. Socialtjänsten anser inte, utifrån socialtjänstlagen, att total skolfrånvaro hos barn i grundskolan är en tillräckligt allvarlig omsorgsbrist för att vidta åtgärder.
Det är viktigt att försöka sätta sig in i dessa barns situation. De får en liten kontakt med omvärlden och kommer med största sannolikhet inte att kunna bli behöriga till vare sig gymnasiet eller till högskolan. På många sätt är de redan från start förvisade till ett liv med mycket små möjligheter att göra karriär på arbetsmarknaden.
I januari 2012 skrev jag därför tillsammans med Ann-Katrin Åslund, gruppledare (FP) i socialnämnden, på Aftonbladets debattsida att socialtjänstlagen måste ändras så att socialtjänsten har möjlighet att gripa in när barn hålls borta från skolan av sina föräldrar – ofta av religiösa eller ideologiska skäl.
För mig som liberal är det självklart att staten ska säkerställa att alla barn, oavsett bakgrund, får en bra utbildning. När det blir en konflikt mellan föräldrars rätt att bestämma över sitt barn och barnets rätt till utbildning har min utgångspunkt hela tiden varit barnets. Barnet har rätt att bli betraktad som en individ med lika starka rättigheter som sina föräldrar.
Barns rätt till utbildning måste värnas. Det är dags att ändra socialtjänstlagen så att vi får verktyg att ingripa när barn hålls borta från skolan av sina föräldrar.
