Väl hemkommen till Stockholm märker man att politiken går ner i varv nu när Almedalsveckan just är avslutad. Så för att hålla debatten vid liv tas det till riktigt desperata grepp på vissa håll. Åsa Linderborg, kommunisten och kubakramaren som Aftonbladet gjort till chef för sin kulturredaktion, skriver på sin sida i söndags att regeringens skolpolitik bäddar för – nyfascism.
Ju mer populär Folkpartiets skolpolitik blir, och ju bättre resultat svensk skola uppvisar i takt med att den genomförs, desto mer sprider sig paniken inom vänstern. Först levererar Linderborg en räcka skruvade slutsatser som att regeringen skulle proklamera att bara man sköter sig i skolan så får man jobb, och att hela ansvaret för detta ”läggs på det enskilda barnet”. Givetvis finns inga garantier för att få jobb, ens om landet har en regering som för en jobbskapande politik, och inte ens om man har hög utbildning. Det finns väl ingen student som tror annat. Alla som doktorerat i historia kan ju inte räkna med att bli kulturredaktörer på Aftonbladet.
Men nog ökar chansen för att få jobb med en bra utbildning. Ökar gör den väl rimligtvis också om man själv tar ett visst ansvar för sin bildning och inte skjuter över allt på någon annan.
Sedan fortsätter Linderborg med några sakfel, som att förslaget till den nya skollagen inte skulle få kosta något, eftersom sådant som behöriga lärare och skolhälsovård skulle få en försvagad ställning – när det i själva verket förhåller sig precis tvärtom. Och efter att ha staplat invektiv som ”uppiskat betygssystem”, ”repressiv tanke”, ”utsorterande skolpolitik” refererar Linderborg till en essä av debattören Christer Wigerfelt där denne kommer fram till slutsatsen att ”fascistiska tendenser inom medelklassen tar sin utgångspunkt i en individualistisk människosyn”.
Individualism skulle alltså leda till en av de mer anti-individualistiska ideologier som finns. Med individualism tycks Linderborg med Wigerfelt avse en förmodad besvikelse hos välutbildade ungdomar, byggd på spekulationen att dessa inte skulle få jobb. Detta skulle i sin tur ha sin grundorsak i ett annat av vänsterns favorithatobjekt: globaliseringen, som enligt de båda skulle leda till att välutbildade i till exempel Indien skulle ”stjäla” jobb från välutbildade svenskar. (Man undrar vad Linderborg tycker är värst; att allt fler indier utbildar sig eller att allt fler indier får allt bättre jobb.)
Och där var vi framme vid Linderborgs poäng: alla dessa hemskheter, till och med globala sådana, orsakas av – Folkpartiets skolpolitik. Vars syfte är att ge allt fler ungdomar allt bättre kunskaper, detta ord som får Linderborg och alla andra inom vänstern att se rött.
Om då goda kunskaper leder till fascism kan man ju fråga sig vad lägre kunskaps- och ansvarskrav skulle leda till. Fler i arbete? Mindre besvikelse och frustration? Bättre kännedom om, och därmed bättre skydd mot, diktaturromantiska ideologier?
Som sagt, det krävs allt galnare resonemang från vänstern för att kritisera våra framgångar inom skolan.
Nyfascism skriver Linderborg.
Nyspråk är ordet.
Eftersom jag är omnämnd skulle jag vilja få några ord med i sammanhanget. Vad Åsa Linderborg skriver angående min bok ”Medelklassens individuella revolution” tycker jag är hennes ensak. Själv skriver jag ett antal recensioner per år i Alba.nu och känner perspektiven från bägge hållen.
I min bok skriver jag om några, som jag ser det, intressanta samhällsfenomen där medelklass är en viktig aspekt. Bland annat om utbildning och om vad som händer när det i samhället utvecklas extrema ståndpunkter. Åsa Linderborg gör sina egna reflektioner om sammanhangen.
När det gäller utbildning är jag starkt kritisk till Björklunds politik, som enligt min mening mer bygger på kortsiktiga perspektiv med populistiska strömningar (=röster) än på långsiktiga behov i samhället. I detta avsnitt försöker jag analysera varför utbildningspolitiken inte hänger med i de tendenser och krav som har utvecklats under senare år. Jag utgår främst från tre aspekter i min analys; kvalitet, kvantitet och makt. Relationen mellan kvalitet och kvantitet har diskuterats länge men behöver uppenbarligen diskuteras mycket mer. Hur Fp kan vara så obekymrat över problemet med betyg är naturligtvis ingen gåta om man ser det i ett nationellt maktperspektiv. Men i ett globalt perspektiv är det inte längre säkert att de gamla eliterna kan vara säkra på sina maktpositioner.
Maktrelationer är närmast tabu när det gäller utbildningspolitik, men menar man allvar med utbildningspolitik förstår jag inte hur man kan bortse från den. Jag försöker förtydliga vad Bourdieu har skrivit om detta och vad som fortfarande kan vara giltigt i hans analys, även om han är lite snårig. En av mina poänger är att de nationella eliterna inte längre kan vara säkra på att deras utbildning leder till framgång på en global arena. För alla andra är utsikterna än mer osäkra.
Det oroar mig, Lotta, att du är så demagogisk i ditt resonemang. Politik handlar väl ändå inte bara om retorik? Samtidigt skulle jag gärna vilja veta vad du anser om min analys av bildningspolitiken. Jag skulle väldigt gärna vilja höra/läsa om/ dina reflektioner om dem. Boken kan beställas på alba.nu/forlag.
Ha några sköna julidagar!
/Christer Wigerfelt