Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Ungefär samtidigt som Stockholmsmajoriteten på en presskonferens berättade att de vill lägga ned Bromma flygplats, försökte statsministern och utbildningsministern igår ge några besked om skolan. Det de hade att berätta blev ett brutalt uppvaknande för de många lärare som hoppats på att den nya regeringen skulle fortsätta prioritera deras löner. Löfvens och Fridolins magra besked är nu att staten inte avsätter ett öre till lärarlönerna nästa år. 3 miljarder förespeglas från 2016 – men även det löftet är osäkert. Det gäller om arbetsmarknadens parter väljer att låta just lärarlönerna prioriteras, eftersom detta ska skötas ”med stor respekt för den svenska avtalsrörelsen”.

Jag tror att lärarna vet vad det betyder – att några större påslag inte är att vänta. LO har tidigare uttryckt sin skepsis mot att låta just lärarlönerna gå före, och det saknas inte andra yrkesgrupper på svensk arbetsmarknad som nu väntar på högre löner. Och om karriärtjänsterna hörde vi som väntat ingenting.

Tiden av höjda lärarlöner verkar nu vara över. Detta var inte någon fantastisk dag att vara lärare.

Beskedet är att eleverna ”ska få mer tid med sina lärare”; fler lärare ska rekryteras, och kommunerna ska få bidrag att anställa speciallärare för. Efter att den förra S-regeringen la ner speciallärarutbildningen råder det stor brist på speciallärare att rekrytera. Avgörande för att alla dessa ytterligare, skickliga lärare ska kunna rekryteras är att yrkets status och lön fortsätter att höjas så att fler väljer att bli lärare. Annars finns det inte tillräckligt med lärare för eleven att få tid med.

Regeringen ska utreda hur gymnasieskolan kan göras obligatorisk. Det här är ett historiskt misstag. Att tvinga ungdomarna till den plats de allra minst vill gå till är inte att visa omsorg om deras framtid. Vi skulle istället behöva bygga ut lärlingsutbildningarna, som är utbildningar som ger jobb och kunskaper till de elever som inte vill sitta i skolbänken. Men satsningen på lärlingsutbildningar verkar nu istället avbrytas.

Som väntat väljer man att gå fram med ett obligatorium av förskoleklassen. Det är synd att man inte vågar löpa linan ut och göra förskoleklassen till skolans första år. Den stora majoriteten, kring 95-96 procent av sexåringarna, väljer redan att gå i förskoleklassen. Vad förskoleklassen behöver är att kunna utveckla det pedagogiska innehållet som en integrerad och självklar del av skolväsendet, så att lågstadiet får stärkta förutsättningar att lägga en god grund för kunskap på varje elevs villkor.

På podiet igår stod en miljöpartist och en socialdemokrat. Men den politiker som hittills haft allra mest inflytande på regeringens skolpolitik är vänsterpartisten Sjöstedt och hans valfrihetshets. Regeringens skolpolitik går åt helt fel håll.

Dråpslag mot Stockholm


Socialdemokraterna gjorde sitt sämsta val någonsin i Stockholm. Det märks. Den majoritet som nu tillträder i Stadshuset är den mest vänstervridna i stadens historia.

Stockholm är en av världens mest dynamiska tillväxtregioner. Detta är något mycket mer än en snygg marknadsföringsfras. Att nya företag startar och nya jobb skapas ger oss resurser att satsa på skola, äldreomsorg och sjukvård. Om ekonomin stannar upp, då stannar också välfärden.

Att skapa förutsättningar för fortsatt tillväxt och välfärd är ett ansvar som vilar tungt på axlarna hos varje styrande majoritet. Tyvärr finns det ingenting som tyder på att den nya vänstermajoriteten har förstått detta.

Dagens pressträff innehöll inte ett ord om tillväxt. Inte ett ord om nya företag eller nya jobb. Däremot vidlyftigt tal om satsningar. Det är verkligen inte fel att satsa på mer personal inom äldreomsorgen eller att stärka insatserna mot hemlöshet – men hur ska det finansieras?

Istället för att skapa tillväxt tänker den nya majoriteten hämma den. Socialdemokraterna lovade heligt och dyrt att bevara Bromma flygplats (http://www.dn.se/sthlm/nu-blir-hon-stockholms-maktigaste-politiker/), men deras löften var inte värda mycket. Nu ska Bromma läggas ner 2022, är tanken.

Budskapet från näringslivet är entydigt: Bromma flygplats behövs för att binda ihop Sverige, och för att Stockholm ska vara en region där det är enkelt att driva företag.

Socialdemokraterna lovade också att bygga Förbifart Stockholm, men detta läggs nu på is. Även detta är ett svek mot de stockholmare som hade hoppats att det skulle bli lättare att ta sig fram i Stockholmsregionen.

Den nya majoriteten talade brett och vidlyftigt om bostäder. De verkar sätta en förvriden glädje i att stoppa ombildningar och förvägra hyresgäster i ytterstaden möjlighet att förvärva sitt boende och bli egendomsägare. Men det riktigt allvarliga är att ambitionsnivån för bostadsbyggande nu sänks.

Målsättningen att bygga 40 000 nya bostäder fram till 2020 låter ambitiöst, men Alliansens mål var att bygga samma mängd bostäder till 2018. Vår ambitionsnivå ligger därmed 50 procent högre än de rödgrönas.

Om man sträcker ut den nya majoritetens byggtakt till 2030 och lägger till de bostäder som började byggas den gångna mandatperioden blir det cirka 123 000 bostäder under perioden 2010-2030. Det är 17 000 bostäder färre än det mål på 140 000 som det har rått bred enighet om.

Den siffran var inte tagen ur luften, utan är en nödvändighet när staden växer. Redan idag är bostadsbristen ett allvarligt hinder mot tillväxten och jobben i Stockholm.

Detta underskott kan inte heller kompenseras med att bygga på Bromma flygplats, i alla fall inte under tidsperioden. Även om Bromma flygplats stängs 2022 så lär marksanering och planprocesser göra att ytterst få bostäder, om ens några, hinner börja byggas före 2030.

De väljare som har trott att Socialdemokraterna skulle ta ansvar för jobben, tillväxten och bostäderna i Stockholm lär nu bli grundligt besvikna. De har röstat på Socialdemokraterna, men fått oansvarig vänsterpolitik.

”The extremists are afraid of books and pens. The power of education frightens them. They are afraid of women. The power of the voice of women frightens them. This is why they killed 14 innocent students in the recent attack in Quetta. And that is why they kill female teachers. That is why they are blasting schools every day because they were and they are afraid of change and equality that we will bring to our society.”

Så sa Malala Yousafzay när hon talade för FN:s generalförsamling i juli 2013. Nu tilldelas hon och Kailas Satyarthi, mångårig aktivist för barns rätt till utbildning, Nobels fredspris för sin kamp för kunskap.

Det är bra och viktigt att Nobelkommittén uppmärksammar barns rätt till utbildning som ett fredens fundament. Kunskap kan ett kraftfullt motmedel mot extremism och rädsla. Det vet talibanerna, det vet terrorgrupper som Daesh och Boko Haram, som därför ofta låter skolor – särskilt skolor som är öppna också för flickor –  bli våldets första måltavla. Kämpar som Malala och Kailash visar att striden aldrig får vara förlorad.

Låt kunskap och skolgång bli varje pojkes och varje flickas rätt! Låt oss kämpa för det.

Sedan skolstarten i slutet av augusti i år har jag nästan varje dag fått nya brev från föräldrar som berättar om försenade skolskjutsar eller skjutsar som inte kommit alls. Bakgrunden är att Stockholms stads serviceförvaltning gjort förnyade upphandlingar av skolskjuts, persontransporter och arbetsresor, som samtliga vunnits av bolaget Samtrans AB. Skolskjutsarna är till för barn som på grund av till exempel funktionsnedsättning behöver hjälp att ta sig till och från skolan.

Problem med sena eller uteblivna skjutsar har funnits ända sedan avtalet trädde i kraft i juli i år, men har accelererat efter skolstarten. I den ”anmodan om att vidta rättelse” som tillskrevs Samtrans den 9 september slår Serviceförvaltningen fast att bolaget ”i väsentligt hänseende bryter mot avtalet. Enligt 27 § i ramavtalet äger staden därför rätt att häva avtalet och få ersättning för skada”. Trots att denna månads frist nu har löpt ut kvarstår betydande problem. Att ge Samtrans en ytterligare månad för att rätta till problemen, som Serviceförvaltningen har gått med på, tycker inte jag är rimligt. Det är helt oacceptabelt att det ska gå nästan en hel termin innan staden agerar.

I gårdagens ABC meddelade jag därför att jag anser att avtalet med Samtrans bör hävas. En sådan skrivelse kommer Folkpartiets representanter att lägga vid Servicenämndens nästkommande sammanträde den 28 oktober. Samtrans har upprepade gånger lovat att skyndsamt åtgärda sina problem, men har inte lyckats avhjälpa bristerna trots att det snart gått fyra månader sedan avtalsstart. En del i bakgrunden är, tror jag, att bolaget gapade över lite väl mycket i förhållande till den kapacitet de hade. Samtrans har i omgångar tvingats rekrytera ytterligare chaufförer och ändå inte fått ordning på hur turerna ska läggas och köras.

I det här läget duger det inte med ytterligare en månads uppskov med oklara sanktionsmöjligheter. Serviceförvaltningen, som är upphandlande part, kan redan nu välja att inleda en hävningsprocess. Det vore, tycker jag, det korrekta att göra i det här läget.

Stefan Löfven har talat vitt och brett om blocköverskridande samarbete. Nu börjar han sin tid som statsminister med blockpolitik i dess hårdaste form.

Dagens förslag om begränsning av vinster i välfärden är ideologisk slagordspolitik. Det ökar inte kvaliteten, men det försämrar mångfalden för elever, patienter, äldre och anställda.

Den som investerar tar en risk. Man satsar kapital, arbete och engagemang, väl medveten om att det kan ta lång tid att få tillbaka det man satsat – om man alls får det. För att en sådan risk ska vara värd att ta måste man få göra vinst. Även om många privata utförare inte har vinst som huvudintresse är det få som skulle satsa om man inte hade rimliga chanser att få tillbaka investerat kapital. Nu måste man bära sina fulla förluster under dåliga år, men får svårare att kompensera när det går bättre.

Den som ska investera behöver också långsiktiga spelregler. Om man inte vet förutsättningarna så vet man inte vilka investeringar som bär sig. Under de kommande åren, när regelverket är i gungning, kommer det att vara svårt att locka privata utförare att ta risken att investera i välfärden. För ett växande Stockholm, som behöver fler som vill investera i välfärden, är detta ett dåligt besked.

Det finns självklart saker som kan bli bättre. Privata utförare har inte alltid gjort särskilt bra reklam för sig själva. Det bör ställas krav på ett långsiktigt ägaransvar för utförarna. Och meddelarfriheten bör stärkas för de anställda. Detta har Folkpartiet redan gjort upp med Socialdemokraterna om, inom ramen för Friskolekommittén – en uppgörelse som (S) nu väljer att bortse ifrån.

Men hade vinstdrivande företag generellt varit så mycket sämre än offentliga aktörer så hade det märkts. Föräldrar hade tagit sina barn från skolan. Patienter hade sökt sig till andra vårdcentraler och äldre till den kommunala hemtjänsten. Nu ser vi istället att äldre är mer nöjda med privata hemtjänstutförare än med offentliga. Och forskning visar att i kommuner med en hög andel friskolor går både de privata och offentliga skolorna bättre – även om man kompenserar för elevernas sociala bakgrund.

Jag har svårt att se att stockholmarna kommer att acceptera att välfungerande verksamheter måste slå igen, bara för att de sköts av vinstdrivande företag. Och jag har svårt att se att föräldrar och brukare kommer att ta den kommande turbulensen med jämnmod, när de inte vet vem som kommer att driva deras skola eller vårdcentral.

Till sist: valfrihet inom välfärden är valfrihet även för de anställda. Stora kvinnodominerade yrkesgrupper har fått möjlighet att kräva högre löner och bättre villkor. Det gäller inte minst underbetalda akademikergrupper som sjuksköterskor och barnmorskor. Och kvinnor i offentlig sektor har kunnat starta egna företag och växa som ledare och entreprenörer.

Att den så kallade ”första feministiska regeringen” som första åtgärd undergräver kvinnors företagande och kvinnors löner är ett svek mot de feministiska idéer de rödgröna partierna säger sig stå för.

Idag skriver DN om den höga förekomsten av inställda lektioner på gymnasieskolor. Att det är brist på behöriga lärare visar sig också i att det är svårt att hitta lärarvikarier, vilket är en bidragande faktor till att lektionstillfällen ställs in.

Stockholms stad kartlade på mitt och mina allianskollegors uppdrag antalet inställda lektioner i gymnasieskolan under höstterminen 2013. Mätningen, som genomfördes i november 2013 på 21 gymnasieskolor, visade att cirka 3 procent av lektionstimmarna under månaden var lärarlösa. Orsaken till att vikarie inte skaffats varierade. Den vanligaste orsaken är att rektor bedömt att eleverna kan fortsätta sitt lärande utan vikarie. Arbetsuppgifter och instruktioner ges då ofta av den frånvarande läraren som eleverna förväntas lösa själva.

Personligen tycker jag att det är oacceptabelt att en så stor del av lektionerna ställs in utan att ersättas. Det är betydelsefull undervisningstid som går förlorad, och för många räcker det inte att få uppgifter att lösa ”självständigt”. Den myckna tron på det självständiga arbetet har ju med all önskvärd tydlighet visat sig skadlig i svensk skola. För varje inställd lektion förlorar ett antal elever ett tillfälle till ökad kunskap. Läraren behövs.

I beslutet när rapporten anmäldes tydliggjorde nämnden att inställda lektioner ska minimeras. Folkpartiet vill införa en undervisningsgaranti för eleverna. Undervisningsgarantin ska innebära att om lektioner ställs in till exempel för att läraren är frånvarande, ska skolan bli skyldig att ge undervisningen vid ett annat tillfälle. Det kanske är just den lektionen som kan avgöra för en elev som står och väger på gränsen till ett godkänt eller till ett högre betyg.

Jag förutsätter att den nya majoriteten kommer att fortsätta arbetet med att minska antalet inställda lektioner. Skolan är för viktig för att lektioner ska få ställas in.

Nu lägger sig LO i diskussionen om höjda lärarlöner. För de lärare som trodde på socialdemokraterna när de i valrörelsen talade sig varma för högre lärarlöner kan det bli ett iskallt uppvaknande. Redan i valrörelsen kom varningssignaler om att LO inte alls gillade idén att lärare skulle få mer betalt relativt andra yrken, t ex barnskötare. Då kallade LO det rödgröna vallöftet för en ”gökunge” i den svenska modellen. Idag varnar man för att statliga pengar till lärarlönerna kan liknas vid ett ”sovjetiskt lönesystem”.

Under ett antal år har det, åtminstone på ytan, rått koncensus om att lärarlönerna måste höjas. Lärarlönerna har halkat efter under en mycket lång tid, vilket sannolikt är en av de viktigaste orsakerna till att löneyrket förlorat i attraktionskraft. En viktig orsak till detta stavas just LO. Genom ständiga ”låglönesatsningar” i kommunerna har lärarlönerna sjunkit relativt andra akademikeryrken. Att detta leder till att det inte längre lönar sig att utbilda sig till lärare är inget som LO tar någon som helst hänsyn till.

Under Alliansregeringen höjdes lärarlönerna. Statens insats var att satsa på karriärtjänster för lärare som automatiskt också ger en högre lön. Kommunernas insats var att teckna ett löneavtal som garanterar lärarna högre lön än andra yrkesgrupper. I Stockholm innebär detta att lärarna idag har en genomsnittslön på 34 000 kronor i månaden och att mer än 400 lärare tjänar mer än 40 000 kronor i månaden.

Det finns all anledning att vara bekymrad över LO:s olika utspel i lärarlönefrågan. All erfarenhet visar att LO alltid vinner i dessa frågor. Den som tvivlar kan ju läsa på om lärarlönernas ställning gentemot löner i andra yrken.

För övrigt tycks LO och närstående organ ha en fablaisse för att utmåla satsningar på just lärarlöner som någon slags stalinism. Länstidningen i Österund ansåg redan 1998 att Folkpartiets krav på högre lärarlöner hade ”drag som måste tilltala gamla funktionärer i DDR.”

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 3 487 andra följare

%d bloggare gillar detta: