Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Fyra personer ska fram till 31 januari sätta sig in i Slussenprojektet från A till Ö. Enligt uppgifter i pressen ska de sätta sig in i ”allt underlag för Slussenprojektet som finns” för att utröna om underlaget är tillräckligt bra. Biträdande stadsdirektör Ingela Lindh hälsar att de fyra ska få tillgång till ”allt material, alla planer och allt underlag som finns” för ”alla beslut om Slussen”.

Hur mycket är då ”allt” material om Slussen? Det beror förstås på hur man definierar begreppet ”allt”. Otaliga aktörer har genom åren förfärdigat rapporter, utredningar och pm om hur den nya trafiklösningen, mötesplatsen och inte minst slussen vid Slussen ska utformas för att kunna fungera på bästa sätt för stockholmarna. Men givet den korta återstående tiden fram till 31 januari måste man kanske göra vissa avgränsningar i materialet.

Såhär ser det alltså ut i någon slags grov minimiuppskattning:

När kommunfullmäktige i december 2011 behandlade ärendet om en ny detaljplan för Slussen, omfattade materialet 53 pärmar med underlag (enligt Slussenprojektets presstjänst och Stadsbyggnadskontoret). Till detta tillkom dock ytterligare 24 pärmar med underlag kring bussterminalen, en del i detaljplaneärendet. En uppskattning är att varje pärm innehåller ungefär 800 sidor papper (400 ark). Endast dessa två informationskällor innehåller alltså 61 600 sidor som den nyutnämnda granskningsgruppen ska tugga sig igenom.

Men för att kunna författa ett riktigt klokt beslutsunderlag behöver granskningsgruppen även sätta sig in i den komplicerade problematik som avbördningen vid Slussen utgör och hur denna påverkas av ett framtida högre vattenstånd. Då bör de åtminstone börja med att läsa stadens ansökan om det nödvändiga tillståndet från mark- och miljödomstolen, som går djupare in i dessa aspekter. Den omfattar, enligt presstjänsten, ungefär 7000 sidor. Det innebär att läsbetinget är uppe i 68 600 sidor totalt.

Hur lång tid tar då detta? Gruppens medlemmar offentliggjordes den 18 november. Kanske (förhoppningsvis) började de arbeta redan igår. Från den 19 november till 31 januari är det 47 arbetsdagar. Men granskningsgruppen ska trots allt hinna prata ihop sig och skriva en slutrapport som kan föreläggas Karin Wanngård, Ann-Margarethe Livh, Daniel Helldén och övriga av majoritetens politiker, som har att fatta beslut om Slussens framtid. Granskningsgruppen bör i alla fall få två hela arbetsdagar för att förfärdiga slutrapporten. Det ger 45 inläsningsdagar.

Om vi för räkneexemplets skull utgår från att alla faktiskt läser allt (det är ju trots allt viktiga frågor, och kriteriet för att få vara med i granskningsgruppen är ju att man inte tidigare har arbetat med Slussenprojektet), så innebär det att varje medlem måste läsa 1524 sidor om dagen i 45 arbetsdagar.  Det är ungefär 190 sidor i timmen, (vilket motsvarar drygt 3 sidor i minuten), om de arbetar 8 timmar om dagen. De behöver troligen anteckna flitigt under tiden för att snabbt kunna sätta ihop en slutrapport de två återstående dagarna, vilket förutsätter en viss simultankapacitet. Och då har de inte ens börjat sätta sig in i Slussen Plan B, så kvällarna kommer nog gå åt också.

Skämt åsido, så här kan man såklart inte räkna. Det är ju absurt att tänka sig att fyra personer ska kunna sätta sig in i, förstå och föreslå relevanta förbättringsåtgärder för ett så stort och viktigt infrastrukturprojekt som Slussen, på bara 47 arbetsdagar. Poängen med utredningen är inte att belysa frågan om Slussen. Den har redan har blivit belyst ur alla upptänkliga vinklar de senaste 20 åren. Utredningen åstadkommer dock en sak: Den köper tid åt en majoritet som inte kan komma överens om hur den nya Slussen ska se ut. Förlorarna är stockholmarna. De tvingas betala åtskilliga miljoner kronor under den tid som bygget står stilla.

Slussenpärmar. Foto: Daniel Forslund.

Slussenpärmar. Foto: Daniel Forslund.

Skolskjutsarna i Stockholm har inte fungerat på snart fem månader – i princip en hel termin. Nu har den nya majoriteten i Stadshuset bestämt sig för att göra något åt saken. När jag först tog del av beslutet trodde jag att majoriteten lyssnat på Folkpartiet och brutit avtalet. Nu visar det sig dock att det bara är en liten del av avtalet som bryts upp.

Det beslut som Serviceförvaltningen gick ut med igår är inget annat än en förolämpning mot de barn och föräldrar som har fått sina vardagsrutiner satta ur spel på grund av problem med skjutsarna. Det är alldeles för lite, och alldeles för sent för de barn och föräldrar som är drabbade. Folkpartiet kommer istället att kräva att avtalet bryts upp i sin helhet.

Serviceförvaltningen har bestämt sig för att de barn som åker ensamma i skolskjutsen – och som alltså inte samåker med andra barn i bilen – ska få åka med ett annat bolag. Förändringen kan ske tidigast i mars månad nästa år. Fram till dess handlar det alltså om status quo för de ungefär 1250 skolelever som åker med Samtrans till skolan.

Ungefär var tionde elev som har skolskjuts i Stockholm idag är ensamåkare. En överväldigande majoritet, 90 procent av eleverna totalt sett, berörs alltså knappast alls av förändringen. Och även om dessa tio procent börjar åka med ett annat åkeri framstår Samtrans som den stora vinnaren på det hela. De har gått från 43 % av skolskjutsmarknaden i Stockholm till att idag ha hela marknaden. Samtrans tycks alltså gå plus på hela historien.

Jag har fått nya brev om problem med skolskjutsar snart sagt varje arbetsdag sedan skolstarten. Det har handlat om förseningar, men även om rent trafikfarliga incidenter; om förare som inte känt till hur korrekt säkerhetsutrustning ska användas i bilen, om oskyltade bilar och om uteblivna skjutsar. Händelser som är oacceptabla varje gång de inträffar, men som ändå de facto har tillåtits ske gång på gång i snart ett halvår. Bolagets oförmåga att vidta åtgärder för att få bukt med problemen har varit slående, men lika slående har S-majoritetens flathet varit när det handlat om att sätta hårt mot hårt för att få till en förändring.

Det här – att låta 10 % av resenärerna åka med ett annat bolag – tycks bli den enda påföljd som Stockholms stad riktar mot Samtrans. De får nu en slags förvarning om att de, om flera månader, blir av med en bråkdel av uppdraget. Inga skadeståndsanspråk alls riktas mot bolaget. Detta är i mitt tycke helt uppåt väggarna. Det vittnar om en kraftlöshet från stadens sida som faktiskt är skrämmande.

Det här handlar om mycket utsatta barn och vuxna som behöver stöd, skydd och hjälp för att ta sig till skola, boende och sina dagliga verksamheter. I dagens läge tycks de snarare skyddslösa.

En rad medier har de senaste dagarna rapporterat om att förekomsten av skolk har minskat dramatiskt både i grund- och gymnasieskolan i Stockholm. De senaste siffrorna, som presenterades på utbildningsnämndens oktobersammanträde, visar att förekomsten av skolk nästan har halverats i grundskolan 2013/2014 jämfört med 2009/2010.

För alla dem som brinner för lärande och kunskap är det positivt – en elev som inte är i skolan missar kunskap. Elever som håller på att glida ut i utanförskap behöver att någon säger stopp och frågar om de behöver hjälp. Skolor som arbetat konsekvent för att minska skolket berättar om ett lugnare klassrumsklimat som inte hela behöver störas av att elever kommer sent eller går iväg. Därför är det så tragiskt att den här positiva utvecklingen nu riskerar att få ett abrupt slut.

Nytillträdde skolborgarrådet Olle Burell (S) säger till Svenska Dagbladet att han tänker ta bort Stockholms skolors redovisning av olovlig frånvaro i grundskolans terminsbetyg. Sedan hösten 2012 är det obligatoriskt att skriva in andelen olovlig frånvaro i terminsbetygen (men inte i slutbetyget). Det regleras i skolförordningen (2011:185, 6 kap, §12).

Stadens budget, det högsta styrande organet i staden, har tvättats kliniskt ren från alla mål och uppdrag kring skolproblematiken. Signalen är tydlig: Det är inte viktigt för skolorna att prioritera arbetet med elevers närvaro.

Att skolket har kunnat minskas under alliansmajoritetens tid i Stockholm är nämligen ett resultat av att frågan prioriterats politiskt. Folkpartiet har sedan länge slagit fast att alla skolor snabbt ska meddela föräldrarna om eleven inte är på plats. I Stockholm har vi bland annat tagit fram en sms-tjänst och en app för mobiltelefoner och surfplattor. Det innebär att elever som skolkar inte kan göra det i ”skymundan” och vägen till stöd blir därmed också kortare.

Vi har varit noga med att mäta och följa upp förekomsten av skolk i resultatuppföljningar, tertialrapporter och verksamhetsberättelser. Skolor med särskilt hög elevfrånvaro har ingått i särskilda projekt med fokus på att öka elevnärvaron för att kunna förbättra resultaten. På så vis har frågan om elevers närvaro ständigt funnits på den politiska dagordningen och inte kunnat gömmas undan.

Den nya majoriteten anser uppenbarligen inte att detta är viktigt. De har en lång historia av motstånd bakom sig. Faktum är att redovisning av olovlig frånvaro infördes i gymnasieskolans terminsbetyg redan under mandatperioden 1998-2002 då de borgerliga partierna styrde i Stockholm. Under åren 1999-2002 minskade den oanmälda frånvaron på gymnasiet enligt utbildningsnämndens verksamhetsberättelse från 8,2 procent till 5,7 procent. När redovisningen av skolk i betygen åter avskaffades av den socialdemokratiska majoriteten, ökade den igen fram tills att Alliansen åter tog över 2006. De senaste åren har andelen skolk sjunkit närmast konstant både i grundskolorna och i gymnasierna.

När frågan om skolk i grundskolebetygen behandlades år 2010 försökte den dåvarande oppositionen stoppa förslaget. I Stockholm skrev dåvarande oppositionsborgarråden Carin Jämtin och Tomas Rudin (båda S) och Per Bolund (MP) såhär i en gemensam reservation: ”Förslaget om att redovisa olovlig frånvaro i betyget är inget annat än plakatpolitik i syfte att visa påstådd handlingskraft. I själva verket försvinner hela det viktiga sociala förebyggande arbete i och med en förenkling som att strama upp reglerna kring olovlig frånvaro. Detta är något som kan vara förödande för eleven då det verkliga förebyggande arbetet för att minska frånvaron riskerar försvinna. (…) Det innebär att det inte i alla fall är bra att ta kontakt med föräldrarna i samband med att eleven inte närvarat i skolan.”

Man kan konstatera att detta varit ”plakatpolitik” med mycket tydliga vinster för att få fler elever att gå till skolan. Inte minst för de elever som återvänt till skolan och kunnat gå ut skolan med fullständiga betyg. Andelen åk 9:or som har godkänt betyg i alla ämnen har nämligen inte varit så hög på många år som den var i år. Om fler elever börjar skolka kommer det att leda till att deras kunskaper och betyg sjunker.

Men nu är det alltså dags igen. Sossarnas lider av beröringsskräck för allt som har med trygghet och studiero i skolan att göra. Den beröringsskräcken innebär att fler elever kommer att slås ut.

Socialdemokraterna gick till val på att hela deras då föreslagna skattehöjning på 15 öre skulle gå till skolan. Sedan kom de till makten. Skattehöjningen blev större och skolsatsningarna mindre. De nya kompisarna V, MP och Fi kom till förhandlingsbordet i Stadshuset med en diger hög krav, och skattehöjningen kröp iväg uppåt. Nu ska skatten höjas med 35 öre per hundralapp. Ändå är satsningarna på skolan bara omkring hälften så stora som de skolsatsningar som gjordes i Alliansens budget för 2014, när Folkpartiet och jag ansvarade för skolan.

Alliansen ökade exempelvis resurserna till lågstadiet med hela 5,7 procent (inklusive lärarlönesatsningen från 1 juli 2014). Den rödgrönrosa majoriteten föreslår nu enbart 3,1 procent till lågstadiet. Till lärarlöneökningar under 2015 avsätts ingenting. Trots allt fagert tal om satsningar på skolan sätts alltså Stockholms skolor på bantningskur.

Majoriteten lägger 70 miljoner extra till de skolor som har större utmaningar. Det kan låta mycket. Men faktum är att i budgeten för 2014 satsade Alliansen hela 124 miljoner kronor extra på att rusta skolor med större utmaningar. Detta kunde vi göra utan att behöva höja skatten.

Det är bra att den nya majoriteten ansluter sig till Alliansens lönesatsning om 2 % till alla lärare, som nu (inte en dag för tidigt) kan klubbas i fullmäktige. Tyvärr verkar de dock låtit skolan betala för lärarnas löneökningar. Och att räkna in dessa pengar, som satsningar på schablonökningar i budgeten, är bara att luras.

S gick till val på löftet att hela skattehöjningen skulle få gå till skolan. Men inte ens med en skattehöjning på drygt 700 miljoner kronor förmår man alltså matcha de satsningar Alliansstyret kunde göra utan att höja skatten. Detta är skamligt, Karin Wanngård!

Fakta:

Höjning av schablon
Alliansen SVMPFI
2014 2015
Förskola 3,40% 1,80%
Fritidshem 3,40% 2,40%
Grundskola (F-3) 5,70% 3,10%
Grundskola (4-9) 4,00% 1,70%
Gymnasieskola 4,60% 1,90%

*Siffrorna för 2014 är inklusive lärarlönesatsningen från 1 juli 2014.

I Svenska Dagbladet de senaste dagarna har äldreborgarrådet Clara Lindblom (V) och jag debatterat äldreomsorgen. Clara Lindblom betraktar valfriheten som ett problem och vill avskaffa LOV, lagen om valfrihetssystem. För mig är valfriheten inget problem, så länge vi ser till att alla utförare håller en hög kvalitet.

De allra flesta privata utförare i Stockholms stad gör ett professionellt och uppskattat arbete. De äldre anger i klart högre utsträckning att de är nöjda med tillgängligheten, inflytandet och informationen inom den privata hemtjänsten än inom den kommunala, enligt Stockholms stads brukarundersökning. Jag säger inte detta för att nedvärdera stadens verksamheter, utan för att visa på något som är självklart för oss liberaler, nämligen att konkurrens och mångfald tenderar att leda till bättre resultat.

Vi ser också att 92 procent av brukarna i hemtjänsten känner till valfriheten, vilket får betraktas som ett gott betyg. Jag tror att vi kan göra ännu mer för att underlätta för de äldre att fatta informerade val, genom en bättre webbtjänst och djupare vägledning över telefon.

Jag vill se frågan om valfrihet ur den enskilda brukarens perspektiv. Är det så att äldre som har valt ett privat hemtjänstföretag enligt LOV är missnöjda? Är det så att de vantrivs med den privata hemtjänsten och längtar till den kommunala? När man lyssnar på Clara Lindblom så verkar det inte vara av omsorg för de äldre som hon vill ställa tuffare krav på utförarna. Det verkar mer handla om att få bort de privata företagen.

I min replik ställde jag en enkel fråga till Clara Lindblom: kommer ni att göra det möjligt för äldre att välja servicehus utanför den egna stadsdelen? Det ville hon tyvärr inte svara på.

Att Vänsterpartiet inte kan säga att äldre ska kunna flytta till ett servicehus utanför den egna stadsdelen visar på vilket oerhört mentalt motstånd som finns i det partiet mot att låta individer välja själva. Motståndet manifesteras inte bara i hatet mot privata alternativ utan också i en motvilja mot att individer, och inte politiker, fattar de avgörande besluten i livet.

Vi fortsätter att vara individer hela livet. Våra livsval och våra intressen måste fortsätta att respekteras även när vi blir äldre. Valfrihet handlar inte bara om att välja utförare, utan framför allt om att påverka verksamhetens innehåll.

Jag vill lyfta fram några av de många saker vi i Folkpartiet vill göra för att ge de äldre större makt över sitt vardagsliv. Vi vill att alla äldre som får insatser från staden ska erbjudas att skriva under ett ”leva livet-kontrakt”, där staden åtar sig att respektera brukarens intressen och livsstil. Äldre ska alltid kunna få välja på flera olika måltider, och kunna komma ut på promenader och aktiviteter. Just aktiviteter och utevistelser är ett område som inte får tillräckligt bra betyg i brukarundersökningen, och där måste vi bli bättre.

Det borde bli möjligt för nära vänner att bo granne på äldreboendet, eftersom många äldre har mist sin livskamrat. Och de äldreboenden som ännu inte har bredband måste få detta, eftersom ny teknik är en viktig del av livet för allt fler äldre.

Politik är konsten att gå från vision till verklighet. Jag är orolig för att de kommande fyra åren kommer att innebära vackra ord och förenklade lösningar, medan reformer som skulle kunna ge äldre ökad egenmakt uteblir.

Om någon undrat vem som ska betala frysningen av Förbifarten så har nu infrastrukturminister Anna Johansson (S) gett besked. I Dagens Industri berättar hon att det är Stockholmsbilisterna som får finansiera att S,V och MP inte orkar göra upp om ett besvärligt beslut och därför vill ha lite extra betänketid. 4 miljoner om dagen kostar det.

Men att Förbifarten ska bli av är tydligen en självklarhet för Socialdemokraterna. ”Vi startar den 1 maj 2015” säger infrastrukturministern i artikeln och förklarar sedan vidare att regeringen inte kommer skjuta till några nya pengar till projektet. Däremot bjuder man generöst på ett halvårs frysning av Förbifarten så att det alliansledda landstinget och det rödgrönrosa stadshuset ska få möjligheten att förhandla om avtalet om de vill.  4 miljoner om dagen kostar den galanta gesten.

Om det blir några nya förhandlingar mellan stadshuset och landstinget ”får tiden utvisa”. Att tiden i detta fall betyder hundratals miljoner bekymrar inte Anna Johansson eftersom det är ”en ganska liten fördyring”.

Utfallet av ett halvårs eventuellt förhandlande är givet. Hundratals miljoner kommer att ha kastats bort på absolut ingenting. Självklart kommer landstinget inte gå med på att betala en större del av kakan än vad man redan åtagit sig, särskilt inte när man läst i Dagens Industri att projektet ändå kommer att bli av.

Så går det till när Stockholms bilisters inbetalda trängselskatter rullar iväg till ingen nytta. Inga vägar, ingen förbättrad kollektivtrafik blev det – utan istället 6 månaders betänketid för S,V och MP. Kvar i köerna på Essingeleden står bilisterna och de är sannolikt rättmätigt förbannade.

Idag presenterade Allianspartierna i Stadshuset vår laguppställning de kommande fyra åren. Folkpartiet får bl a vice ordförandeposterna i Utbildningsnämnden, Kulturnämnden samt i Fastighetsnämnden.  Anna König Jerlmyr (M), Per Ankersjö (C), Erik Slottner (KD) och jag berättade att vi tänker fortsätta att arbeta ihop i Alliansen, men också att varje parti naturligtvis också kommer att profilera sig utifrån sina prioriteringar.

För Folkpartiet är det naturligtvis viktigt att även i fortsättningen sätta skola och utbildning främst. Jag är oroad över de signaler som nu kommer från den nya majoriteten där t ex valfrihet ses som ett stort problem istället för den tillgång den är för alla föräldrar och elever. Fortsatt fokus på kunskapsutveckling är också nödvändigt när Stockholm nu leds av en majoritet som i grunden är motståndare till både betyg och läxor.

Stockholm styrs idag av en majoritet där Vänsterpartiet och Miljöpartiet flyttat fram positionerna rejält. Det märks inte minst genom alla s k stopp; Bromma, Förbifarten och Slussen. Förutom att dessa stopp kostar skattebetalarna miljardbelopp så riskerar de dessutom att leda till försämrad tillväxt här i Stockholm. Färre jobb leder till lägre skatteintäkter.

Folkpartiet kommer att göra allt för att medverka till att uppfylla vallöftet om 140 000 nya bostäder till 2030. Vi kommer dock inte att göra det genom att medverka till nedläggning av Bromma flygplats eller till att nya miljonprogramsområden byggs. Folkpartiet kommer även fortsättningsvis arbeta för en tät stad i kvartersstruktur med blandade upplåtelseformer.

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 3 586 andra följare

%d bloggare gillar detta: