Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Nu lägger sig LO i diskussionen om höjda lärarlöner. För de lärare som trodde på socialdemokraterna när de i valrörelsen talade sig varma för högre lärarlöner kan det bli ett iskallt uppvaknande. Redan i valrörelsen kom varningssignaler om att LO inte alls gillade idén att lärare skulle få mer betalt relativt andra yrken, t ex barnskötare. Då kallade LO det rödgröna vallöftet för en ”gökunge” i den svenska modellen. Idag varnar man för att statliga pengar till lärarlönerna kan liknas vid ett ”sovjetiskt lönesystem”.

Under ett antal år har det, åtminstone på ytan, rått koncensus om att lärarlönerna måste höjas. Lärarlönerna har halkat efter under en mycket lång tid, vilket sannolikt är en av de viktigaste orsakerna till att löneyrket förlorat i attraktionskraft. En viktig orsak till detta stavas just LO. Genom ständiga ”låglönesatsningar” i kommunerna har lärarlönerna sjunkit relativt andra akademikeryrken. Att detta leder till att det inte längre lönar sig att utbilda sig till lärare är inget som LO tar någon som helst hänsyn till.

Under Alliansregeringen höjdes lärarlönerna. Statens insats var att satsa på karriärtjänster för lärare som automatiskt också ger en högre lön. Kommunernas insats var att teckna ett löneavtal som garanterar lärarna högre lön än andra yrkesgrupper. I Stockholm innebär detta att lärarna idag har en genomsnittslön på 34 000 kronor i månaden och att mer än 400 lärare tjänar mer än 40 000 kronor i månaden.

Det finns all anledning att vara bekymrad över LO:s olika utspel i lärarlönefrågan. All erfarenhet visar att LO alltid vinner i dessa frågor. Den som tvivlar kan ju läsa på om lärarlönernas ställning gentemot löner i andra yrken.

För övrigt tycks LO och närstående organ ha en fablaisse för att utmåla satsningar på just lärarlöner som någon slags stalinism. Länstidningen i Österund ansåg redan 1998 att Folkpartiets krav på högre lärarlöner hade ”drag som måste tilltala gamla funktionärer i DDR.”

Tvång – fel väg att gå

Socialdemokraterna och Miljöpartiet presenterade igår sin första överenskommelse om skolan. Det är bra att (S) och (MP) tycks ta efter Alliansens inslagna väg och satsa på höjda lärarlöner – även om ”diskussioner med arbetsmarknadens parter” knappast ska tolkas som ett löfte som de facto innebär högre lärarlöner. Finansieringen är dessutom högst oklar.

Men förslaget om att göra gymnasieskolan obligatorisk för alla, samtidigt som samtliga kurser ska ge högskolebehörighet, är faktiskt riktigt uselt. Det finns en stor risk att förslaget kraftigt kommer att öka utslagningen av ungdomar.

Varje år hoppar tusentals ungdomar av gymnasiet. Att försöka lagstifta fram studiemotivation kommer inte att hjälpa dessa ungdomar, snarare tvärtom. På vanligt manér försöker Socialdemokraterna stöpa samtliga elever i samma form, med målet att alla ska bli akademiker. De rödgröna partierna borde inse att människor är olika.

De elever som hoppar av gymnasiet har i regel alltför grunda kunskaper med sig från grundskolan för att klara gymnasiet. Lågstadiet är skolgångens bärande grund. Att alla elever får en bra start i lärandet, tidigt lär sig läsa och skriva och tidigt förstår matematikens grunder är oerhört viktigt för goda resultat högre upp i åren. Det är därför på grundskolan man borde fokusera sina insatser, och särskilt viktigt är de tidiga skolåren. Folkpartiet tror att tidigt stöd, mindre klasser och fler speciallärare – kombinerat med läxhjälp, sommarskola och vid behov ett extra grundskoleår – skapar betydligt bättre förutsättningar för fler elever att klara av gymnasiet än att försöka lagstifta fram att de ska nå gymnasieskolans mål.

Att höja gymnasiebehörigheten är en av skolans viktigaste uppgifter. Det får dock inte ske genom att kraven återigen sänks i grundskolan. Det om något skulle leda till fler avhopp och/eller misslyckade studieresultat, vilket blir särskilt sant om man som (S) och (MP) dessutom vill tvinga alla elever att läsa in högskolebehörighet. Därför missar de rödgröna partierna helt målet med sitt förslag om gymnasietvång.

Nu går vi i opposition

Valrörelsen är över. Efter åtta år i majoritet går Folkpartiet nu i opposition, både i Stockholms stad och i riksdagen.

Jag vill börja med att tacka alla liberaler som har arbetat hårt för Folkpartiet i valet. Tillsammans har vi drivit en valrörelse att vara stolta över, och vi ser att den har haft effekt i Stockholms stad. Än är inte alla röster räknade men allt tyder på att Folkpartiet behåller sina tre riksdagsmandat. I Stockholms behåller Folkpartiet troligen nio av tio mandat i fullmäktige.

Även om vi totalt sett har förlorat väljare så finns det många exempel på hur Folkpartiets lokala engagemang och kampanjarbete bidragit till att vi behållit eller rent av ökat vårt väljarstöd. Dessa exempel förtjänar att lyftas fram när vi så småningom analyserar valet.

Nu väntar fyra år i opposition i Stockholms stad. Som grund för det arbetet har vi ett starkt liberalt program för Stockholm som antogs i våras. Med det som bas bygger vi grunden till valseger 2018.

En annan viktig grund är det bokslut vi nu kan skriva över de åtta år som gått. Åtta år, där Stockholm med full kraft utvecklats till den totalt dominerande motorn i svensk ekonomi. Åtta år av skolreformer som varit de mest genomgripande sedan införandet av allmän folkskola. Åtta år som omformat hela perspektivet på Stockholms kulturpolitik och satt fokus på en kultur som ska växa och nå fler.

Sedan 2006 har lärarlönerna i Stockholm ökat med i genomsnitt över 7000 kronor. Skolreformer som fler prov, tidigare betyg och tydliga regler för lugn och ro i klassrummet har lett till att i princip alla partier i dag talar om kunskapsskolan som ett självklart mål. Det är lätt att glömma, men så var det inte för åtta år sedan. I stort sett varje skolreform som vi drivit igenom har den rödgröna oppositionen röstat mot.

Flera nya bibliotek har öppnats och många stadsdelsbibliotek har renoverats. Stadsteatern har utvecklats till Nordens ledande teater med en publikökning på över 50 procent det senaste decenniet. Samgåendet mellan Kulturhuset och Stadsteatern innebär att drömmen om ett allkonsthus förverkligas. Stödet till det fria kulturlivet har ökat från 70 till 110 miljoner och stimulerar verksamheter att nå fler stockholmare.

Stockholm är i dag den självklara motorn i svensk ekonomi. Grunden till det är att stockholmarna jobbar. I åtta år har vi tillsammans med alliansen fört en politik som syftat till fler jobb. Andelen stockholmare som är beroende av försörjningsstöd har minskat stadigt och är i dag den lägsta i modern tid. Med en stark ekonomi har vi utvecklat Stockholms välfärd och fattat beslut om avgörande investeringar i bostadsbyggande och infrastruktur.

Allt detta ska vi minnas och påminna väljarna om under de år som nu följer. 2018 är det val igen. Då kommer vi tillbaka!

Ekonomin betyder allt

Jag är inte ekonom och tycker att ekonomiska teorier är ganska trist. Livet som kommunalpolitiker har dock lärt mig att ekonomi är allt. En god ekonomi och du kan uträtta underverk, en dålig ekonomi och du åstadkommer mycket litet. Därför är skickligt hushållande med pengarna avgörande i en kommun och på nationell nivå. Därvidlag skiljer sig politiken ganska lite från hushållsekonomin.

Det kanske mest oroande just nu är de rödgrönas nonchalanta inställning till pengar. Det finns ingen utgift som är så betydelselös att den inte måste bekostas av skattebetalarna. Värst är naturligtvis Miljöpartiet och Vänsterpartiet och dessa partier gör allt för att övertrumfa varandras föreslagna utgifter. Socialdemokraterna gör allt för att distansera sig, men dras med i ropen på högre statliga utgifter.

Ibland talar man om att människor kan enas kring en ”minsta gemensamma nämnare”, d v s att man kan enas kring det lilla man faktiskt har gemensamt. Inom politiken fungerar det ofta tvärtom; ”den största gemensamma nämnaren” blir det praktiska resultatet av en förhandling. Parti x vill ha högre pensioner, medan parti y förespråkar lägre förskoletaxa. Resultatet av en sådan förhandling blir ofta att båda utgifterna höjs.

Risken för detta minskar om de förhandlande partierna samtidigt anser att det är viktigt att hålla nere skattetrycket. Om man inte har ständigt höjda skatter som en alternativ utgång har det en avhållande effekt på lusten att öka utgifterna.

Men hos de rödgröna finns inte den avhållande kraften. Tvärtom, för framförallt Vänsterpartiet är höga skatter ett självändamål. Partiet ser inget problem med att höjda skatter. Risken är påtaglig att skatterna höjs på ett sådant sätt att det skadar både människors vilja att arbeta och företags vilja att verka och investera i Sverige.

Frankrike har haft en sådan utveckling. Den blivande presidenten Hollande lovade allt åt alla, finansierat med högre skatt för ”de rika”. När löftena infriades ledde det till ekonomisk stagnation och presidenten tvingas nu lägga om kursen helt. Naturligtvis till priset av en svekdebatt.

Så kom ihåg. För att kunna behålla välfärden på en stabil nivå krävs att utgifterna inte tillåts skena iväg. Vem tror att Jonas Sjöstedt eller Gustaf Fridolin är de rätta männen för klara den balansgången?

Vi måste klara av Stockholms tillväxt

För sex-sju år sedan trodde prognosmakarna att Stockholms stad skulle nå en miljon invånare 2030. Kommunfullmäktige tog fram en särskild rapport över hur staden skulle klara denna befolkningstillväxt, som då sågs som historisk.

Men denna prognos visade sig helt felaktig. Staden har vuxit med en betydligt större kraft än så. Idag tror vi att vi når en miljon redan 2020. Miljonstrecket har alltså flyttats fram med tio år. Detta visar hur svårt det är att göra befolkningsprognoser, men också att det finns en inneboende dynamik i flyttningsmönster. På 1970-talet hade det varit en orimlig tanke att många barnfamiljer skulle välja att bo kvar i Stockholms innerstad. Då flyttade man ut till de nyproducerade radhusen i Huddinge, Täby eller Järfälla. Idag väljer många att bo kvar, om än trångbott, i stadens innersta kärna eller alldeles utanför.

Att Stockholm växer så oerhört kraftigt och så snabbt sätter oss politiker på svåra prov. Själv har jag brottats med otillräckligt antal planerade skolor. I de stora nyproducerade områdena Hammarby sjöstad och Årstadal bor det idag betydligt fler barn än man trodde när det första skisserna på områdena drogs upp. Staden håller på att komma ifatt nu, men varje lösning som används är inte optimal.

Också kommunikationerna är eftersatta. Vi behöver bygga både vägar, cykelbanor och spår om människor ska kunna ta sig till och från jobbet i rimlig tid. Förbifarten, som knyter ihop de norra och södra delarna av länet, men också avlastar Stockholms innerstad, är nu hotad. Både Vänsterpartiet och Miljöpartiet vill stoppa bygget. Risken är stor att Socialdemokraterna säljer ut Förbifarten om de måste kompromissa för att ta makten. Det har hänt förut. Gång efter annan har socialdemokratiska regeringar sålt ut stockholmarna när andra behov prioriteternas högre.

Alliansregeringen presenterade nyligen den största utbyggnaden av tunnelbanan på decennier. Nio nya stationer ska byggas för att klara befolkningsökningen. Vanligtvis har den här regionen fått finansiera en stor del av infrastrukturprojekten själv, men den här gången har staten lovat att hjälpa till. Det är en historiskt stor satsning som nu görs av Alliansregeringen. Värt att notera är att tidigare socialdemokratiska regeringar inte lyckats prestera satsningar som denna. Den socialdemokratiska stockholmsfientligheten har alltid stått i vägen. När valet står mellan att bygga ut en väg där socialdemokraterna är starka står mot att bygga tunnelbana i en region där socialdemokraterna är relativt svaga förlorar alltid tunnelbanan i Stockholm.

Sverige – värt att försvara

För omkring 20 år sedan satt jag i riksdagen. Jag hade då förmånen att, bara några år efter murens fall, sitta i försvarsutskottet. Under denna tid påbörjas den stora omläggningen av det svenska försvaret. Efter Berlinmurens fall var optimismen stor om ett enat Europa, byggt på frihet, demokrati och marknadsekonomi. Sverige försvarspolitiska doktrin ändrades också under denna period från ”alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig” till en mer öppen formulering där neutralitet vid händelse av krig inte längre var en självklarhet.

Sedan dess har mycket hänt, både här i Sverige och i vår omvärld. Sverige har ett mycket nära samarbete med försvarsalliansen NATO. Den allmänna värnplikten är avskaffad och försvaret har både bantats kraftigt och ställts om för att på ett bättre sätt klara internationella åtaganden.

Allt detta skedde i en värld som präglades av kalla krigets slut. Sovjetunionens kollaps och den frigörelse som skedde i dess spår gav oss alla hopp om ett fredligt och demokratiskt Europa. På senare år, med Putin som president, har det hoppet om än inte släckts, så åtminstone falnat betydligt. Ryssland är på god väg att förvandlas till en regelrätt diktatur. Dessutom med maktpolitiska ambitioner långt över landers gränser. Ukraina har fått känna av denna ryska aggression på ett mycket påtagligt sätt. När landet vägrade bli en lydstat under Sovjetunionen, förlåt Ryssland, invaderades stora delar av landet helt sonika.

De baltiska länderna är medlemmar i NATO. Jag är helt övertygad om att dessa medlemskap fungerat mycket avhållande på de ryska maktambitionerna i den delen av Europa. Den argumentation som Putin använder sig av, att försvara ”ryssar”, kan också användas i framförallt Lettland som ju har en stor rysktalande befolkning. Lettlands NATO-medlemskap har fungerat som den skyddsfaktor som det är tänkt.

Ska då Sverige också gå med i NATO? Ja, jag anser det och Folkpartiet har drivit detta krav sedan slutet av 1990-talet. Oftast i en mördande motvind, en majoritet av befolkningen är emot, men alltid med starka ideologiska argument. Sverige hör hemma i det demokratiska Europa och ska aldrig stå neutralt mellan demokrati och diktatur. Under det kalla kriget var NATO den yttersta garanten för att den demokratiska delen av Europa skulle förbli demokratiskt. Efter murens fall var det självklart för de nya demokratierna att så snart som möjligt söka medlemskap. Sverige hör hemma bland dessa länder.

Frågan om svenskt medlemskap i NATO har inte, sedan kalla krigets dagar, varit lika aktuell som nu. Ryssland gör ingen som helst hemlighet av att man ser det gamla Sovjetunionen som en förebild när det gäller storlek och maktanspråk. Det språkbruk som nu används sänder kalla kårar och situationen blir inte bättre av att Ryssland i princip avskaffat pressfriheten. I det läget borde ett svenskt NATO-medlemskap vara en självklarhet.

Nu hotas valfriheten

Sverige är ett av de länder i världen där valfriheten nått allra längst. Idag anses medborgaren mogen att själv välja läkare, förskola, skola och äldreomsorg. Åtminstone på de flesta ställen i landet.

Men så har det inte alltid varit. De stora valfrihetsreformerna inleddes av den borgerliga regeringen 1991-1994 och i många kommuner och landsting ungefär samtidigt. Innan dess var man hänvisad till den skola som kommunen anvisade, den vårdcetral som politiker och byråkrater i landstinget ansåg lämplig och till det äldreboende som pekades ut av någon annan. Endast om man hade en mycket fet plånbok kunde man köpa sig en plats i någon privatfinasierad verksamhet. Och då talar jag om riktigt feta plånböcker eftersom det fanns t ex skolor som drevs i huvudsak genom privata medel.

Många av valfrihetsreformerna är nu hotade. Och det är inte så konstigt. Socialdemokrater och vänsterpartister har alltid konsekvent röstat mot varje valfrihetsreform. Här i Stockholm handlar det bl a om möjligheten att välja förskola, skola, hemtjänst och äldreomsorg. Socialdemokraterna har visserligen alltid ändrat sig när valfriheten väl är införd, men det är inte något mer än läpparnas bekännelse. Att socialdemokraterna verkligen bejakar valfriheten är det väl inte någon som tror.

Jag har aldrig sett en så aggressiv kampanj mot valfrihet som den som Vänsterpartiet nu driver. Nu är det inte längre tal om att endast vinster i välfärden utan nu vill partiet stoppa även det fria skolvalet. Endast vissa, av politikerna godkända, skolor ska få finnas kvar. Partiet ser inget värde alls med att föräldrar får välja skola till sina barn. Detta ligger helt i linje med att partiet röstat emot alla valfrihetsreformer hittills.

Men spelar vänsterpartiets i det närmaste hatiska inställning till valfrihet någon roll? Socialdemokraterna har ju gjort till princip att först vara emot valfrihet, för att sedan acceptera den och Miljöpartiet har ofta sagt sig vara för valfrihet? Jag tror att situationen är väsentligt annorlunda nu. Vänsterpartiet har ställt långtgående krav för att stödja en socialdemokratisk regeringen och Miljöpartiet har helt vikt ned sig i frågan om valfriheten. Det innebär att inget parti i en eventuell rödgrön regering kommer att driva frågan om människors rätt att göra de viktigaste valen i livet själva. Inget är så lätt som att kompromissa ihop sig om det man inte brinner för det minsta.

För Folkpartiet är valfriheten viktig. Vi tycker att människor själva ska välja förskola och skola för sina barn, att vilken läkare man vill gå till är upp till en själv och att gamla människor självfallet ska bestämma vem som ska få komma in i deras hem. Lika självklart är det för mig att dessa tjänster ska vara offentligt finansierade och stat och kommun ska ha en effektiv och bra tillsyn över verksamheterna. Dåliga verksamheter ska bort, oavsett om de är kommunala eller enskilt drivna.

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 3 456 andra följare

%d bloggers like this: